gioia

      Häromdagen ramlade känslan på mig igen. Jag satt och funderade på vart jag helst av allt ville vara just då och kom fram till att det var i Gaeta, en pärla mellan Rom och Napoli, och därtill mitt lilla paradis på jorden. Jag såg framför mig att jag gick ner från mitt lilla stenhus mitt i stan, ner till den fantastiska stranden med den grönklädda klippan. Eftersom det fortfarande är vinter även i Italien, så är den enorma stranden i princip folktom och friska vindar slår emot mig från det kristallgröna havet. Sanden, mjuk och guldvit känns ovanligt kall när jag låter den rinna mellan fingrarna.
En slags frihetskänsla infinner sig när jag ser ut över havet bort mot horisonten, allt känns lätt, bekymmerslöst och okomplicerat....

Sen den första gång jag var i Gaeta har jag alltid älskat den platsen. Jag känner mig så hemma när jag är där, som att det är min plats på nåt vis. Ibland kan jag känna en sådan oerhörd längtan dit och jag tänker att vi ska flytta på stört. 
Vissa platser har den effekten. Så kan det vara när längtan faller på...

 Stranden vid Gaeta