gioia

Just nu sitter jag på vår altan, i shorts och linne! och med solen som strålar för fullt (attans, bara för det går den bakom moln.... brr) , kom ut igen snälla sol.....  den första känslan av att våren verkligen är på väg är riktigt, riktigt härlig. Glädje:D
 
Det har varit en liten period av bergoch dal-varning på mina känslor. Jag är en typisk känslomänniska och dras lätt med i både glädje och sorg. Jag har fått lite distans nu till incidenten som hände med min son, men kunde också konstatera att det inte behövs så mycket för att man ska komma ur balans känslomässigt. Att ha barn är så mycket av allt... glädje, sorg, kärlek, ilska, oro... och när något händer tänker jag alltid,tänk om jag hade fler barn att konfronteras med i hela känsloregistret, jag skulle nog aldrig känna mig lugn tror jag. En av mina kollegor ska nu få sitt 8:e barn... jag fattar inte hur hon bär sig åt.? Hur räcker kärleken till, hur räcker styrkan till , hur kan man alltid finnas där för alla? Naturligtvis klarar man av det men ändå....

Igår kände jag mig märkligt melankolisk hela dagen. Allt började med att jag slog upp tidningen på morgonen och läste en (flera) dödsannons på en tjej som jobbar här på vår mataffär, hon var 32 år, mitt i livet och hade fyra barn. Och slets obarmhärtigt ifrån dem, bara så där. Dottern och jag satt och pratade lite om det, och kom sen in på en olycka som hände nu i september förra året. En sjuttonårig kille som gick i min brors klass var ute och åkte inlines, körde vilse, och stannade en vägmaskinarbetare för att fråga om vägen. Det var mörkt, vägen var mörk, och när han fortsatte ut på vägen körde en bil på honom.  Han var i det läget så pass okej att han kunde ringa hem och säga att han hade blivit påkörd, men väl på sjukhuset upptäckts fler och fler skador och han avled på natten. En av hans systrar går i paralellklass med min dotter och har en blogg som min dotter visade. Sen var det kört.

Jag läste hela bloggen som jag tycker är helt fantastisk. Hon beskriver så underbart hennes känslor för hennes bror, och för det som hände, och man kan verkligen känna hennes oerhörda smärta. Bloggen hade hon börjat skriva redan innan det hände, och man får följa henne från en glad helt vanlig 15-åring till en 15-åring med hjärtat fyllt av sorg, men samtidigt så oerhört stark. Hur hon gjorde allt för att skapa en fin begravning för sin bror, tog fram sånger han tyckte om, bad vänner sjunga, min lillasyster var en av dem som sjöng på begravningen.  Julen året innan det hände och julen efter. Att läsa en sån blogg gör ont, men samtidigt får man sig en tankeställare. Hur viktigt det är att ta vara på tiden man har tillsammans, för livet kan ändras på ett ögonblick. Hur viktigt det är att leva i nuet och uppskatta varandra.  Jag fick ha en rulle hushållspapper bredvid mig när jag läste och jag kände hur jag ville skicka all min styrka och kärlek till henne och hennes familj. Att förlora en familjemedlem måste var så hemskt att det inte går att beskriva med ord ...

Om någon vill och orkar läsa hennes blogg är länken: www.jagheterhanna.blogg.se

Som sagt kände jag mig lite sorgsen och illa till mods hela dan igår, fick för mig att jag inte skulle köra när vi skulle åka iväg för då kanske nåt kunde hända, och var tvungen att ringa sonen ett par gånger på mobilen när vi skulle iväg och han inte åkte med, bara för att kolla att allt var ok. På kvällen sov han över hos en kompis och det kändes så tomt här hemma. När jag känner sådär maler det i magen, och en isande känskla kan krama åt runt hjärtat. Ingenting, absolut ingenting får hända någon i min familj.Samtidigt vet jag att man inte kan styra över det hur mycket man än vill och då känner man sig maktlös.
Som pricken över i drabbades jag av nån skit i magen så när jag gick och la mig mådde jag jätteilla och hade kramper i magen, och efter en stund var det jag som hängde över toastolen ett antal gånger. Urrrrk! Vidrigt!

Idag mår jag dock bättre, sonen har kommit hem välbehållen och allt känns som vanligt. Solen har strålat och jag har tom fått lite solbränna...

Känslorna kan verkligen gå upp och ned ibland, från glädje till sorg, från ilska till lugn, från kärlek till hat, från att inte förstå till att förstå... jag lovar att jag är ett levande bevis på det.