gioia

Jetlag är jobbigt, omställning från värme tilll kyla är jobbigt... men inget är i närheten så jobbigt som längtan tillbaka. Jag trodde aldrig att det skulle kännas så mycket som det gör. Men Khao Lak förtrollade mig.

På vår resa stötte vi på många fantastiska platser, alla fantastiska på olika vis... Similan för sin snorkling, skönhet och perfektionism... Patong, hm... galet... James Bond Island, spännande och vackert ... bergen, regnskogarna,grottorna...

Men det som jag saknar allra mest är nog enkelheten. Att bara vara. När vi promenerade på "vår strand" vid hotellet som var oändlig, när vi satt och spelade kort i solnedgången och bara omfamnades av det magiska ljus som skapades just där, när vi satt på altanen till vårt hus på kvällen och bara lyssnade till alla ljud som omgav oss. När man satt på en handduk i sanden och bara blickade ut över havet, betraktade omgivningen som totalt präglades av en harmoni jag tror jag aldrig har mött, och lyssnade till vågskvalpet och röster långt borta.

När man uppfylls av de känslorna är det så lätt att sätta fingret på lycka. Det är så självklart.

Khao Lak är en plats präglad av mycket känslor.Tsunamin totalförstörde det för fyra år sen, och sakta men säkert har det byggts upp igen. Kanske var det det som fångade mig. Alla människor som man mötte som hade en katastrof i sitt minne men ändå kämpade på och alltid var vänliga och leende. Kanske finns det någon slags magi där i Khao Lak, att inte ta allt för givet och uppskatta det man har. Att dessutom dela detta med människor som som man tycker om och som står en så nära är nog magi bara det.

Jag vet bara att jag vill dit igen. Sitta på vår strand, träffa alla människor igen, känna atmosfären.

Snart. 

 Kortspel på stranden

 Lika vackert varje kväll

 
Varje kväll när jag kom hem, kom hon skuttande, sen satt hon hos mig på altanen. Vi kallade henne Sheila.