Det löser sig alltid... eller?
Fritidsresor ringde idag och meddelade att de har löst sig för oss. Då det var flighten som var problemet så har de bokat om oss på en annan flight som var mycket bättre i vårt tycke. På flighten innan skulle vi sitta och hänga på planet i ca två timmar i Helsingfors medan de tankade och tog på nya passagerare. Nu ska vi istället mellanlanda i Krabi på ditvägen och Dubai på hemvägen, vilket känns helt ok. Resan blev dyrare, men hotell och längd på semestern är det samma, och det bjuder de på. Tack för det Fritidsresor. Och tack maken som fick bråka lite med dem först :-)
Så nu kan man börja sukta igen. Lite spänning i tillvaron är ju aldrig fel ;-)
Idag har barnen (dotter, son och kusin som är kvar här efter påskhelgsbesöket) varit på Äventyrsbadet hela dagen. De åkte med mig till jobbet i morse vid halvnio, mitt jobb ligger väldigt nära Äventyrsbadet, och så var de där ända till kl. sex när jag slutade. Behöver jag säga att de hade uberkul? Tydligen så kul att sonens mobil kom på vift trots att "men asså mamma jag la mobilen i skåpet direkt efter att jag hade snackat med pappa"... Hm...
Precis när jag skulle gå hem såg jag nämligen på min mobil att sonen hade ringt, så jag ringde förstås upp. Rösten som svarade hallå lät lite underlig men jag tänkte att han kanske var typ konstig i rösten pga allt badande så jag pratade glatt på: "Hej lilla gubben, det är mamma, hur går det?"
"Nja, det här är inte din son, utan jag sitter i receptionen på Äventyrsbadet... den här mobilen är upphittad... vi har försökt att få tag på någon..." Svarade rösten. ("Mamma, asså du är så pinsam som säger gubben...")
Nåväl, jag fick förklara att sonen troligtvis befann sig i omklädningsrummet och febrilt letade efter sin mobil, och så lyckades vi lokalisera att dottern satt på en bänk ute vid receptionen och väntade och då kunde hon ringa till kusinens mobil som kunde säga till sonen att mobilen fanns därute...
Iaf hade de väldigt kul och allt gick för övrigt jättebra. Just det syrran, din son har firat sin 11-åriga födelsedag idag... vi gjorde det där i receptionen på simhallen, barn under 11 år fick nämligen inte gå in utan målsmans sällskap ;-)
Nu ligger han för övrigt däckad i soffan. Och jag och sonen ska spela Gitar Hero. Sååå kul! :D
Så nu kan man börja sukta igen. Lite spänning i tillvaron är ju aldrig fel ;-)
Idag har barnen (dotter, son och kusin som är kvar här efter påskhelgsbesöket) varit på Äventyrsbadet hela dagen. De åkte med mig till jobbet i morse vid halvnio, mitt jobb ligger väldigt nära Äventyrsbadet, och så var de där ända till kl. sex när jag slutade. Behöver jag säga att de hade uberkul? Tydligen så kul att sonens mobil kom på vift trots att "men asså mamma jag la mobilen i skåpet direkt efter att jag hade snackat med pappa"... Hm...
Precis när jag skulle gå hem såg jag nämligen på min mobil att sonen hade ringt, så jag ringde förstås upp. Rösten som svarade hallå lät lite underlig men jag tänkte att han kanske var typ konstig i rösten pga allt badande så jag pratade glatt på: "Hej lilla gubben, det är mamma, hur går det?"
"Nja, det här är inte din son, utan jag sitter i receptionen på Äventyrsbadet... den här mobilen är upphittad... vi har försökt att få tag på någon..." Svarade rösten. ("Mamma, asså du är så pinsam som säger gubben...")
Nåväl, jag fick förklara att sonen troligtvis befann sig i omklädningsrummet och febrilt letade efter sin mobil, och så lyckades vi lokalisera att dottern satt på en bänk ute vid receptionen och väntade och då kunde hon ringa till kusinens mobil som kunde säga till sonen att mobilen fanns därute...
Iaf hade de väldigt kul och allt gick för övrigt jättebra. Just det syrran, din son har firat sin 11-åriga födelsedag idag... vi gjorde det där i receptionen på simhallen, barn under 11 år fick nämligen inte gå in utan målsmans sällskap ;-)
Nu ligger han för övrigt däckad i soffan. Och jag och sonen ska spela Gitar Hero. Sååå kul! :D
Får man göra så?
I december bokade vi en resa till Thailand tillsammans med syrran och hennes familj. Mot alla våra principer bokade vi alltså en resa ett år i förväg eftersom resan är bokad till den 29 november 2008. Redan då funderade jag på hur absurt det är att man ska behöva boka så långt innan, och när man delbetalade resan i januari, fick man nästan lite ångest. Vad kan inte hända hända på ett år!? Typ. Det är så himla lång tid i förväg tycker jag som definitivt är den där typen som gör allt i absolut sista minuten helst...
Lite tror jag att man luras av mediakalabaliken runt Thailand. "Boka redan nu för att vara säker på en resa till nästa vinter"... "Resorna till Thailand nästa säsong, slut redan nu"... osv. Och det klart, om resorna släpps redan ett år innan och alla läser om den stora efterfrågan så blir det ju så klart rusning direkt för att man inte ska få tag på en resa som kostar det dubbla. Så har jag tänkt hela tiden, och det här verkar ju vara en grej just på Thailand. Boka nu!
I alla fall bokade vi alltså en resa, hittade en på ett jättefint hotell till ett någorlunda humant pris, och planerade vår semester efter det... och vad händer?
Jo, igår dimper ett brev ner i brevlådan. Från Fritidsresor. Följande går att läsa:
Bäste resenär,
Du har bokat en resa med oss till Thailand med avresa från Stockhom. Vi vill med detta brev tyvärr meddela dig att på grund av ändringar i flygtrafiken är din resa tyvärr inställd. Fritidsresor kommer således inte ha flyget BLX931 från Stockholm till Phuket för vintern 2008/2009.
Va! Vilket skämt!
Maken och syrran ringde igår och fick till besked att de kunde boka om oss till en annan ort men då skulle de kosta cirkus 10-15.000 kr mer. Och de kan de fetglömma.
De skulle iaf höra av sig igen och se vad det fanns mer för alternativ. Så fortsättning följer...
Lite tror jag att man luras av mediakalabaliken runt Thailand. "Boka redan nu för att vara säker på en resa till nästa vinter"... "Resorna till Thailand nästa säsong, slut redan nu"... osv. Och det klart, om resorna släpps redan ett år innan och alla läser om den stora efterfrågan så blir det ju så klart rusning direkt för att man inte ska få tag på en resa som kostar det dubbla. Så har jag tänkt hela tiden, och det här verkar ju vara en grej just på Thailand. Boka nu!
I alla fall bokade vi alltså en resa, hittade en på ett jättefint hotell till ett någorlunda humant pris, och planerade vår semester efter det... och vad händer?
Jo, igår dimper ett brev ner i brevlådan. Från Fritidsresor. Följande går att läsa:
Bäste resenär,
Du har bokat en resa med oss till Thailand med avresa från Stockhom. Vi vill med detta brev tyvärr meddela dig att på grund av ändringar i flygtrafiken är din resa tyvärr inställd. Fritidsresor kommer således inte ha flyget BLX931 från Stockholm till Phuket för vintern 2008/2009.
Va! Vilket skämt!
Maken och syrran ringde igår och fick till besked att de kunde boka om oss till en annan ort men då skulle de kosta cirkus 10-15.000 kr mer. Och de kan de fetglömma.
De skulle iaf höra av sig igen och se vad det fanns mer för alternativ. Så fortsättning följer...
Funderingar
"Vet du vad jag tycker?... Jag tycker att vi säljer allt och flyttar till Thailand... startar upp ett företag knutet till turismen"...
Sa min man idag när vi satt och käkade lunch på Mc Donalds tillsammans med syrran och familj. Och visst, när jag vaknade upp på påskafton med huuuuur mycket snö som helst på garageuppfarten, så mycket snö att vi var tvungna att skotta fram våra bilar för att sen kunna ta oss nånstans överhuvudtaget.. ja, då hade jag nog fräst ja, på stört! Jag hatar snö, jag hatar att skotta snö, jag hatar att pulsa i snö, jag hatar att halka, frysa, ha konstant blött på hallgolvet... ja, ni fattar. (Jag har säkert muttrat om snön förrut även om jag tack och lov inte har haft så stor anledning i år... hittills).
Visst är det en cool tanke ibland det där med att dra till varmare breddgrader, leva ett enkelt men behagligt liv... men gud vad jag skulle längta till de mina! Efter en underbar påskafton tillsammans med de människor jag älskar mest i hela världen maken, mina barn, min syster med make och barn, mamsen med goa plastpappa och mina söta syskon och L, då vet jag att jag aldrig skulle kunna lämna dem för att flytta så långt bort. Iaf inte för all framtid!
För mig är det ett stor problem bara att inte alla bor i samma stad ens en gång. Jag vill ha alla intill mig helt enkelt, typ som Bullerbyn :-)
Så nån flytt till Thailand kan nog bli svårt just nu. Sorry älskling :-) Tror nog att du skulle sakna de dina du också...
Däremot går det ju inte en dag här hemma utan att det är ett evinnerligt tjat om att flytta tillbaka till Stockholm. Sonen vill bo vid en större stad och ha älskade kusinen nära. Dottern likaså. Maken skulle nog helst flytta tillbaka till hans kära Napoli men visst, Stockholm är också bra... och jag då?
Jo, jag tror absolut inte att jag kommer att bo här nere i mörka Småland för resten av mitt liv. I Stockholm finns syrran, ett annat utbud, och nu plötsligt också ett hus. Syrrans man föräldrar ska nämligen hyra ut sitt hus då de har byggt ett nytt som de ska flytta in i. Huset är jättefint, stort, nyrenoverat och ligger starx utanför Sigtuna. För dottern som älskar hästar (även jag) skulle möjligheten kunna finnas att ha eller åtminstone hjälpa till med de befintliga hästarna som syrrans svärmor äger. Stallet ligger väldigt nära huset.
Men skulle jag trivas att bo så? Ingen aning faktiskt. Jag gillar ju stan, men de priser som styr just nu i Stockholm är lite too much för oss, så det är överhuvudtaget inget alternativ. Jag har ett bra jobb här nere som jag trivs helt ok med, vi har ett hus som jag trivs jättebra med osv. Här nere finns mamma, däruppe finns syrran... ja, jag kan hålla på att älta sådär fram och tillbaka hur länge som helst känns det som... fördelar, nackdelar... vad är mest värt... barnen vill men är de införstådda med vad det innebär att flytta från kompisar, skolan, det välbekanta...
Och jag får gråa hår på köpet.
Thailand kanske inte är så dum idé ändå...
Suck! Jag hatar snö och jag hatar att inte kunna bestämma mig :(
Sa min man idag när vi satt och käkade lunch på Mc Donalds tillsammans med syrran och familj. Och visst, när jag vaknade upp på påskafton med huuuuur mycket snö som helst på garageuppfarten, så mycket snö att vi var tvungna att skotta fram våra bilar för att sen kunna ta oss nånstans överhuvudtaget.. ja, då hade jag nog fräst ja, på stört! Jag hatar snö, jag hatar att skotta snö, jag hatar att pulsa i snö, jag hatar att halka, frysa, ha konstant blött på hallgolvet... ja, ni fattar. (Jag har säkert muttrat om snön förrut även om jag tack och lov inte har haft så stor anledning i år... hittills).
Visst är det en cool tanke ibland det där med att dra till varmare breddgrader, leva ett enkelt men behagligt liv... men gud vad jag skulle längta till de mina! Efter en underbar påskafton tillsammans med de människor jag älskar mest i hela världen maken, mina barn, min syster med make och barn, mamsen med goa plastpappa och mina söta syskon och L, då vet jag att jag aldrig skulle kunna lämna dem för att flytta så långt bort. Iaf inte för all framtid!
För mig är det ett stor problem bara att inte alla bor i samma stad ens en gång. Jag vill ha alla intill mig helt enkelt, typ som Bullerbyn :-)
Så nån flytt till Thailand kan nog bli svårt just nu. Sorry älskling :-) Tror nog att du skulle sakna de dina du också...
Däremot går det ju inte en dag här hemma utan att det är ett evinnerligt tjat om att flytta tillbaka till Stockholm. Sonen vill bo vid en större stad och ha älskade kusinen nära. Dottern likaså. Maken skulle nog helst flytta tillbaka till hans kära Napoli men visst, Stockholm är också bra... och jag då?
Jo, jag tror absolut inte att jag kommer att bo här nere i mörka Småland för resten av mitt liv. I Stockholm finns syrran, ett annat utbud, och nu plötsligt också ett hus. Syrrans man föräldrar ska nämligen hyra ut sitt hus då de har byggt ett nytt som de ska flytta in i. Huset är jättefint, stort, nyrenoverat och ligger starx utanför Sigtuna. För dottern som älskar hästar (även jag) skulle möjligheten kunna finnas att ha eller åtminstone hjälpa till med de befintliga hästarna som syrrans svärmor äger. Stallet ligger väldigt nära huset.
Men skulle jag trivas att bo så? Ingen aning faktiskt. Jag gillar ju stan, men de priser som styr just nu i Stockholm är lite too much för oss, så det är överhuvudtaget inget alternativ. Jag har ett bra jobb här nere som jag trivs helt ok med, vi har ett hus som jag trivs jättebra med osv. Här nere finns mamma, däruppe finns syrran... ja, jag kan hålla på att älta sådär fram och tillbaka hur länge som helst känns det som... fördelar, nackdelar... vad är mest värt... barnen vill men är de införstådda med vad det innebär att flytta från kompisar, skolan, det välbekanta...
Och jag får gråa hår på köpet.
Thailand kanske inte är så dum idé ändå...
Suck! Jag hatar snö och jag hatar att inte kunna bestämma mig :(
Rocka rocka rocka
Igår fick man då äntligen njuta av födelsedagspresenten som jag fick av söta syster i december. Hon och jag tog min lilla bil och drog till Växjö för att rocka järnet till absoluta favvobandet Kent! Helt super :D
Eftersom vi ville ha bra platser åkte vi ganska tidigt och när vi kom dit kände vi oss ungefär som ufon i våra kappor, höga stövlar och chica handväskor... dresscoden till Kentkonserten verkade mer vara Cheap Mondayjeans (superslimmade) eller leggings, bylsiga linnen och Converseskor, och svartfärgat hår ... vi konstaterade att alla ung såg ut som vår 16-åriga lillsyrra... (http://italiangirl.webblogg.se/1205965257_antoniajag.html)
När vi äntligen blev insläppta efter att ha stått och fryst häcken av oss i princip (jag lovar, jag hade inga fötter eller händer kvar) gick vi och köpte oss varsin Kent-tshirt som vi svidade om till inne på toan och sen kände vi oss lite mer "Kentiga"...
En öl i plastmugg ger ju härlig kosertkänsla också....
Konserten var förstås helt fantastisk! Eftersom jag älskar alla låtar och de dessutom har gjort massor av låtar ( jag menar, de har ju hållt på sen början på 90-talet när alla Cheap Monday/Converse-tonnisar knappt var födda, och jag har ju lyssnat på dem sen dess faktiskt....) så kände man förväntan inför varje låt och de körde verkligen ett helt gäng av favoriter. Jag och syrran sjöng tills vi var hesa ;-)
Publiken var iaf jättehärlig och jag tror att Kent var nöjda över responsen och jag och syrran hade en superrolig helkväll. Tack snälla syster för den fina presenten!
Jag och syrran var inte så bra på att ta bild på oss själva med mobilen... haha :D
Eftersom vi ville ha bra platser åkte vi ganska tidigt och när vi kom dit kände vi oss ungefär som ufon i våra kappor, höga stövlar och chica handväskor... dresscoden till Kentkonserten verkade mer vara Cheap Mondayjeans (superslimmade) eller leggings, bylsiga linnen och Converseskor, och svartfärgat hår ... vi konstaterade att alla ung såg ut som vår 16-åriga lillsyrra... (http://italiangirl.webblogg.se/1205965257_antoniajag.html)
När vi äntligen blev insläppta efter att ha stått och fryst häcken av oss i princip (jag lovar, jag hade inga fötter eller händer kvar) gick vi och köpte oss varsin Kent-tshirt som vi svidade om till inne på toan och sen kände vi oss lite mer "Kentiga"...
En öl i plastmugg ger ju härlig kosertkänsla också....
Konserten var förstås helt fantastisk! Eftersom jag älskar alla låtar och de dessutom har gjort massor av låtar ( jag menar, de har ju hållt på sen början på 90-talet när alla Cheap Monday/Converse-tonnisar knappt var födda, och jag har ju lyssnat på dem sen dess faktiskt....) så kände man förväntan inför varje låt och de körde verkligen ett helt gäng av favoriter. Jag och syrran sjöng tills vi var hesa ;-)
Publiken var iaf jättehärlig och jag tror att Kent var nöjda över responsen och jag och syrran hade en superrolig helkväll. Tack snälla syster för den fina presenten!
Jag och syrran var inte så bra på att ta bild på oss själva med mobilen... haha :D
Glädje och sorg
Just nu sitter jag på vår altan, i shorts och linne! och med solen som strålar för fullt (attans, bara för det går den bakom moln.... brr) , kom ut igen snälla sol..... den första känslan av att våren verkligen är på väg är riktigt, riktigt härlig. Glädje:D
Det har varit en liten period av bergoch dal-varning på mina känslor. Jag är en typisk känslomänniska och dras lätt med i både glädje och sorg. Jag har fått lite distans nu till incidenten som hände med min son, men kunde också konstatera att det inte behövs så mycket för att man ska komma ur balans känslomässigt. Att ha barn är så mycket av allt... glädje, sorg, kärlek, ilska, oro... och när något händer tänker jag alltid,tänk om jag hade fler barn att konfronteras med i hela känsloregistret, jag skulle nog aldrig känna mig lugn tror jag. En av mina kollegor ska nu få sitt 8:e barn... jag fattar inte hur hon bär sig åt.? Hur räcker kärleken till, hur räcker styrkan till , hur kan man alltid finnas där för alla? Naturligtvis klarar man av det men ändå....
Igår kände jag mig märkligt melankolisk hela dagen. Allt började med att jag slog upp tidningen på morgonen och läste en (flera) dödsannons på en tjej som jobbar här på vår mataffär, hon var 32 år, mitt i livet och hade fyra barn. Och slets obarmhärtigt ifrån dem, bara så där. Dottern och jag satt och pratade lite om det, och kom sen in på en olycka som hände nu i september förra året. En sjuttonårig kille som gick i min brors klass var ute och åkte inlines, körde vilse, och stannade en vägmaskinarbetare för att fråga om vägen. Det var mörkt, vägen var mörk, och när han fortsatte ut på vägen körde en bil på honom. Han var i det läget så pass okej att han kunde ringa hem och säga att han hade blivit påkörd, men väl på sjukhuset upptäckts fler och fler skador och han avled på natten. En av hans systrar går i paralellklass med min dotter och har en blogg som min dotter visade. Sen var det kört.
Jag läste hela bloggen som jag tycker är helt fantastisk. Hon beskriver så underbart hennes känslor för hennes bror, och för det som hände, och man kan verkligen känna hennes oerhörda smärta. Bloggen hade hon börjat skriva redan innan det hände, och man får följa henne från en glad helt vanlig 15-åring till en 15-åring med hjärtat fyllt av sorg, men samtidigt så oerhört stark. Hur hon gjorde allt för att skapa en fin begravning för sin bror, tog fram sånger han tyckte om, bad vänner sjunga, min lillasyster var en av dem som sjöng på begravningen. Julen året innan det hände och julen efter. Att läsa en sån blogg gör ont, men samtidigt får man sig en tankeställare. Hur viktigt det är att ta vara på tiden man har tillsammans, för livet kan ändras på ett ögonblick. Hur viktigt det är att leva i nuet och uppskatta varandra. Jag fick ha en rulle hushållspapper bredvid mig när jag läste och jag kände hur jag ville skicka all min styrka och kärlek till henne och hennes familj. Att förlora en familjemedlem måste var så hemskt att det inte går att beskriva med ord ...
Om någon vill och orkar läsa hennes blogg är länken: www.jagheterhanna.blogg.se
Som sagt kände jag mig lite sorgsen och illa till mods hela dan igår, fick för mig att jag inte skulle köra när vi skulle åka iväg för då kanske nåt kunde hända, och var tvungen att ringa sonen ett par gånger på mobilen när vi skulle iväg och han inte åkte med, bara för att kolla att allt var ok. På kvällen sov han över hos en kompis och det kändes så tomt här hemma. När jag känner sådär maler det i magen, och en isande känskla kan krama åt runt hjärtat. Ingenting, absolut ingenting får hända någon i min familj.Samtidigt vet jag att man inte kan styra över det hur mycket man än vill och då känner man sig maktlös.
Som pricken över i drabbades jag av nån skit i magen så när jag gick och la mig mådde jag jätteilla och hade kramper i magen, och efter en stund var det jag som hängde över toastolen ett antal gånger. Urrrrk! Vidrigt!
Idag mår jag dock bättre, sonen har kommit hem välbehållen och allt känns som vanligt. Solen har strålat och jag har tom fått lite solbränna...
Känslorna kan verkligen gå upp och ned ibland, från glädje till sorg, från ilska till lugn, från kärlek till hat, från att inte förstå till att förstå... jag lovar att jag är ett levande bevis på det.
Det har varit en liten period av bergoch dal-varning på mina känslor. Jag är en typisk känslomänniska och dras lätt med i både glädje och sorg. Jag har fått lite distans nu till incidenten som hände med min son, men kunde också konstatera att det inte behövs så mycket för att man ska komma ur balans känslomässigt. Att ha barn är så mycket av allt... glädje, sorg, kärlek, ilska, oro... och när något händer tänker jag alltid,tänk om jag hade fler barn att konfronteras med i hela känsloregistret, jag skulle nog aldrig känna mig lugn tror jag. En av mina kollegor ska nu få sitt 8:e barn... jag fattar inte hur hon bär sig åt.? Hur räcker kärleken till, hur räcker styrkan till , hur kan man alltid finnas där för alla? Naturligtvis klarar man av det men ändå....
Igår kände jag mig märkligt melankolisk hela dagen. Allt började med att jag slog upp tidningen på morgonen och läste en (flera) dödsannons på en tjej som jobbar här på vår mataffär, hon var 32 år, mitt i livet och hade fyra barn. Och slets obarmhärtigt ifrån dem, bara så där. Dottern och jag satt och pratade lite om det, och kom sen in på en olycka som hände nu i september förra året. En sjuttonårig kille som gick i min brors klass var ute och åkte inlines, körde vilse, och stannade en vägmaskinarbetare för att fråga om vägen. Det var mörkt, vägen var mörk, och när han fortsatte ut på vägen körde en bil på honom. Han var i det läget så pass okej att han kunde ringa hem och säga att han hade blivit påkörd, men väl på sjukhuset upptäckts fler och fler skador och han avled på natten. En av hans systrar går i paralellklass med min dotter och har en blogg som min dotter visade. Sen var det kört.
Jag läste hela bloggen som jag tycker är helt fantastisk. Hon beskriver så underbart hennes känslor för hennes bror, och för det som hände, och man kan verkligen känna hennes oerhörda smärta. Bloggen hade hon börjat skriva redan innan det hände, och man får följa henne från en glad helt vanlig 15-åring till en 15-åring med hjärtat fyllt av sorg, men samtidigt så oerhört stark. Hur hon gjorde allt för att skapa en fin begravning för sin bror, tog fram sånger han tyckte om, bad vänner sjunga, min lillasyster var en av dem som sjöng på begravningen. Julen året innan det hände och julen efter. Att läsa en sån blogg gör ont, men samtidigt får man sig en tankeställare. Hur viktigt det är att ta vara på tiden man har tillsammans, för livet kan ändras på ett ögonblick. Hur viktigt det är att leva i nuet och uppskatta varandra. Jag fick ha en rulle hushållspapper bredvid mig när jag läste och jag kände hur jag ville skicka all min styrka och kärlek till henne och hennes familj. Att förlora en familjemedlem måste var så hemskt att det inte går att beskriva med ord ...
Om någon vill och orkar läsa hennes blogg är länken: www.jagheterhanna.blogg.se
Som sagt kände jag mig lite sorgsen och illa till mods hela dan igår, fick för mig att jag inte skulle köra när vi skulle åka iväg för då kanske nåt kunde hända, och var tvungen att ringa sonen ett par gånger på mobilen när vi skulle iväg och han inte åkte med, bara för att kolla att allt var ok. På kvällen sov han över hos en kompis och det kändes så tomt här hemma. När jag känner sådär maler det i magen, och en isande känskla kan krama åt runt hjärtat. Ingenting, absolut ingenting får hända någon i min familj.Samtidigt vet jag att man inte kan styra över det hur mycket man än vill och då känner man sig maktlös.
Som pricken över i drabbades jag av nån skit i magen så när jag gick och la mig mådde jag jätteilla och hade kramper i magen, och efter en stund var det jag som hängde över toastolen ett antal gånger. Urrrrk! Vidrigt!
Idag mår jag dock bättre, sonen har kommit hem välbehållen och allt känns som vanligt. Solen har strålat och jag har tom fått lite solbränna...
Känslorna kan verkligen gå upp och ned ibland, från glädje till sorg, från ilska till lugn, från kärlek till hat, från att inte förstå till att förstå... jag lovar att jag är ett levande bevis på det.
Så var det roliga slut
Fem intensiva dagar har passerat som en stormvind! Våra italienare har hunnit med två fester + en liten, en heldag i Stockholm city, en heldag i Kalmar och på Öland, ett besök på Naturhistoriska muséet och en hel del bilande genom Sverige... det har varit härligt och barnen, och även vi förstås har myst för fullt.
Gårdagen blev lååång... maken hade tydligen missat den lilla detaljen att de skulle åka tillbaka till Italien på onsdagen, istället har han pratat om tisdagen hela tiden. Jag tog två semesterdagar från jobbet (måndag och tisdag) och planerade glatt visiten till Stockholm. Mitt i planeringen visade det sig att det alltså var onsdagen de skulle åka hem på med den påföljden att vi fick kliva upp halvfyra på morronen (natten!) åka mot flygplatsen i Nyköping, släppa av killarna och åka vidare mot Kalmar där jag fick hoppa av och gå direkt till jobbet och sen jobba resten av dan.... zzzzzzz. Jag kände mig riktigt ofräsch när jag kom till jobbet efter sex timmars bilande med en lurvig hund i famnen och ca fyra timmars sömn i bagaget.... behöver jag säga att sängen var skön i går kväll ;-)
Vädret har faktiskt varit någorlunda på vår sida förrutom lite regn i början på Stockholmsdagen. När våra italienare kommer till Sverige vill inte alltid vädret som vi,vilket är minst sagt irriterande. Man vill ju visa upp sitt vackra land från sin allra bästa sida... nu hade vi dock informerat de noggrant om att mars kanske inte är den bästa månaden ur väderperspektiv så de blev istället positivt överraskade... "det är ju varmt här!" solen skiner ju!" ;-)
Jodå, Sverige kan också;-)
Sammantaget har det iaf varit fem härliga dagar, och tack allra käraste syster för att vi fick husera om hemma hos er trots jobb och vardag :-)
Gårdagen blev lååång... maken hade tydligen missat den lilla detaljen att de skulle åka tillbaka till Italien på onsdagen, istället har han pratat om tisdagen hela tiden. Jag tog två semesterdagar från jobbet (måndag och tisdag) och planerade glatt visiten till Stockholm. Mitt i planeringen visade det sig att det alltså var onsdagen de skulle åka hem på med den påföljden att vi fick kliva upp halvfyra på morronen (natten!) åka mot flygplatsen i Nyköping, släppa av killarna och åka vidare mot Kalmar där jag fick hoppa av och gå direkt till jobbet och sen jobba resten av dan.... zzzzzzz. Jag kände mig riktigt ofräsch när jag kom till jobbet efter sex timmars bilande med en lurvig hund i famnen och ca fyra timmars sömn i bagaget.... behöver jag säga att sängen var skön i går kväll ;-)
Vädret har faktiskt varit någorlunda på vår sida förrutom lite regn i början på Stockholmsdagen. När våra italienare kommer till Sverige vill inte alltid vädret som vi,vilket är minst sagt irriterande. Man vill ju visa upp sitt vackra land från sin allra bästa sida... nu hade vi dock informerat de noggrant om att mars kanske inte är den bästa månaden ur väderperspektiv så de blev istället positivt överraskade... "det är ju varmt här!" solen skiner ju!" ;-)
Jodå, Sverige kan också;-)
Sammantaget har det iaf varit fem härliga dagar, och tack allra käraste syster för att vi fick husera om hemma hos er trots jobb och vardag :-)
Födelsedagar och kaos
På mitt förra inlägg antydde jag kanske att det kändes som att jag hade en stressig vecka framför mig... och jodå, det var och är det.
Men som grädde på moset plussades det på en urjobbig sak som sög den mesta energin ur mig. Under två dagar har jag levt i något slags känslomässigt vakum, gått igenom frustration, ilska, ledsenhet... you name it med någon slags kulmen i går eftermiddag. Av respekt till min sin son tänker jag inte gå in på detaljer här men det har gjort ont att se honom må som han har gjort, har ditt barn ont har du ondare, och jag hoppas att allt reder ut sig till det bästa. När det gäller mina barn är jag en lejoninna där sunda argument rinner av som vatten...
Mitt i den röran hade vi en dotter hemma som fyllde 16 år igår, grattis min älskade lurpa! Efter storstädning hemma sent igår, som maken mest stod för, eftersom jag till råga på allt hade lovat dottern att hjälpa till med ett arbete som skulle vara inlämnat idag, sharp, så åt vi iaf en god middag som dottern fick önska, spaghetti con le vongole med färska räkor. Efter det var vi helt slut och smörgåstårtan som jag skulle göra till ikväll blev ändrad till färdiggjord skagentårta som beställdes från charken på Kvantum. Puh vilken lättnad!
Idag har då maken åkt till Stockholm för att hämta våra italienare och sen ikväll ska vi ha fest för tjejerna hemma. Lillasyster fyller ju 16 år idag, grattis stumpan! Tanken var då att jag
skulle gå hem lite tidigare idag för att förbereda lite, men under gårdagskvällen (den roliga...) ringde tre stycken till mig och anmälde VAB, och eftersom jag är ansvarig var det bara att tänka om där. Var även tvungen att boka om min dubbellektion på körskolan, damn!
Efter en kaosfylld vecka måste jag nu försöka stryka ett streck och njuta av det som står framför oss. Festen ikväll, besök från Italien och Stockholmsvisit på söndag. Det ska nog gå bra....
Rapportering
I lördags tog jag barnen och min lilla bil till Karlskrona... ok, mamma satt bredvid och lekte handledare;-)
Wroom, wroom... 10 mil dit, 10 mil hem och körning i en stad jag aldrig har varit i knökad med folk och trafik eftersom det var melodifastivalyra. Det gick jättebra! Och var jättekul :-) Lillsyrran uppträdde på torget i stan (hon går på en artistskola som heter Stage for you) och sen lite "strosa runt". Snacka om lyckliga 16-åringar när vi sen stötte på tre Idol-killar som nu har bildat ett band och som vi fick föreviga på ett foto tillsammans med tjejerna. Danny Saucedo med armen om min dotter... joodå, hon var nöjd;-)
Söndag- lugna puckar
Måndag- 8.00 möte, jobba resten av dan
Tisdag - Veterinärbesök för hunden (SMS häromnatten från dottern "mamma, DJs öra luktar gorgonzola...)
Och ja, det var svamp. Stackars lilla skrutt! Jobba.
Onsdag- Jobba
Torsdag-jobba. Förbereda smörgåstårta.
Fredag- Dubbellektion på körskolan. Besök från Italien. Makens bror med kompis. Maken hämta i Stockholm. På kvällen fest för att fira våra 16-åringar. Fixa klart smörgåstårta.
Lördag- guidning av italienarna
Söndag- Till Stockholm med italienarna. Hälsa på syrran. Hem på tisdagen.
Får se om jag hinner skriva här. Vi hörs:-)
Wroom, wroom... 10 mil dit, 10 mil hem och körning i en stad jag aldrig har varit i knökad med folk och trafik eftersom det var melodifastivalyra. Det gick jättebra! Och var jättekul :-) Lillsyrran uppträdde på torget i stan (hon går på en artistskola som heter Stage for you) och sen lite "strosa runt". Snacka om lyckliga 16-åringar när vi sen stötte på tre Idol-killar som nu har bildat ett band och som vi fick föreviga på ett foto tillsammans med tjejerna. Danny Saucedo med armen om min dotter... joodå, hon var nöjd;-)
Söndag- lugna puckar
Måndag- 8.00 möte, jobba resten av dan
Tisdag - Veterinärbesök för hunden (SMS häromnatten från dottern "mamma, DJs öra luktar gorgonzola...)
Och ja, det var svamp. Stackars lilla skrutt! Jobba.
Onsdag- Jobba
Torsdag-jobba. Förbereda smörgåstårta.
Fredag- Dubbellektion på körskolan. Besök från Italien. Makens bror med kompis. Maken hämta i Stockholm. På kvällen fest för att fira våra 16-åringar. Fixa klart smörgåstårta.
Lördag- guidning av italienarna
Söndag- Till Stockholm med italienarna. Hälsa på syrran. Hem på tisdagen.
Får se om jag hinner skriva här. Vi hörs:-)
