Skönt
När kollegorna vabbar varannan vecka på jobbet tänker jag: skööönt
När grannarna bekymrat får pussla med sina arbetstider för att få ihop det med dagis som har öppet till fem typ tänker jag : skööönt
När kollegan sömnigt konstaterar att sonen återigen var pigg och nyter vid fyra på morronen tänker jag: skööönt
När det pratas om penicillinkurer, magknip, blöjsorter, bilstolar, vinteroveraller, regnkläder... så tänker jag också: skööönt
För visst är det skönt att ha stora barn som sover, klarar sig själva, köper sina egna kläder, lagar sin egen mat om det kniper.
Men så kommer också stunderna av nostalgi ramlande över en då och då. Tiden när man hade en varm liten kropp liggandes bredvid i sängen, tandlösa leenden och gos, gos, gos. När jag och maken som på den tiden inte ens hade bil, iaf inte när dottern var liten, tog bussen till Uppsala för att mata fåglarna i Svandammen till då tvååriga dotterns stora glädje.
De där små stunderna som blev så stora när man såg världen genom en storögd ettåring i vagnen. När det inte behövdes särskilt mycket för att glädja de små, det räckte kanske med att man fick tag på sista McDonaldsfiguren i Happy mealet till treåringen, eller gå till leksaksaffären och provköra leksaksbilarna. När man letade lastbilar, traktorer och bilar med släp till sonen eftersom han var helt tokig i det, eller visade allt som hade med delfiner att göra till lilla dottern som var, och är, tokig i dem.
Med tonåringar krävs det liksom lite mer för de där stunderna av okomplicerad glädje. Är man 16 år vill man plötsligt åka till Florida istället för Thailand... är man 13 bara måste man ha 96-jeans för 1200 spänn eller uppdaterad version av Playstation.
Stora barn är väldigt trötta och har stora tankar i huvudet. De har åsikter (sällan samma) om det mesta och de är ute sent på kvällarna. De cyklar själva på mörka gator och de chattar med hela världen på MSN (känns det som iaf). De glömmer att ladda sina mobiler och de är inte under mina skyddande armar hela tiden. De börjar bli vuxna och vill skaffa sig ett eget liv. De har matteläxor som är som grekiska för mig.
Men så konstaterar man att livet med barn är precis så. Det finns alltid jobbiga saker, och det finns alltid det underbara. Livet blir aldrig enformigt eller enkelspårigt och man har en resa under många år med olika faser.
Med barn tar man aldrig livet för självklart utan man är tacksam för varje dag som har passerat utan något hinder, för att sedan vara beredd att ta sig över när det väl kommer ett.
Livet blir aldrig tråkigt med barn, men det kan vara fruktansvärt jobbigt likaväl som det kan vara så fruktansvärt storartat och fantastiskt. Och alla perioder har sin charm.
Men att få sova hur länge man vill på morronen, det är skööönt. Fast... sen kom man visst inte i säng förrän halvtre heller eftersom 16-åringen var på gymnasiedisco.
Hm...
Tack för att ni finns iaf :)
När grannarna bekymrat får pussla med sina arbetstider för att få ihop det med dagis som har öppet till fem typ tänker jag : skööönt
När kollegan sömnigt konstaterar att sonen återigen var pigg och nyter vid fyra på morronen tänker jag: skööönt
När det pratas om penicillinkurer, magknip, blöjsorter, bilstolar, vinteroveraller, regnkläder... så tänker jag också: skööönt
För visst är det skönt att ha stora barn som sover, klarar sig själva, köper sina egna kläder, lagar sin egen mat om det kniper.
Men så kommer också stunderna av nostalgi ramlande över en då och då. Tiden när man hade en varm liten kropp liggandes bredvid i sängen, tandlösa leenden och gos, gos, gos. När jag och maken som på den tiden inte ens hade bil, iaf inte när dottern var liten, tog bussen till Uppsala för att mata fåglarna i Svandammen till då tvååriga dotterns stora glädje.
De där små stunderna som blev så stora när man såg världen genom en storögd ettåring i vagnen. När det inte behövdes särskilt mycket för att glädja de små, det räckte kanske med att man fick tag på sista McDonaldsfiguren i Happy mealet till treåringen, eller gå till leksaksaffären och provköra leksaksbilarna. När man letade lastbilar, traktorer och bilar med släp till sonen eftersom han var helt tokig i det, eller visade allt som hade med delfiner att göra till lilla dottern som var, och är, tokig i dem.
Med tonåringar krävs det liksom lite mer för de där stunderna av okomplicerad glädje. Är man 16 år vill man plötsligt åka till Florida istället för Thailand... är man 13 bara måste man ha 96-jeans för 1200 spänn eller uppdaterad version av Playstation.
Stora barn är väldigt trötta och har stora tankar i huvudet. De har åsikter (sällan samma) om det mesta och de är ute sent på kvällarna. De cyklar själva på mörka gator och de chattar med hela världen på MSN (känns det som iaf). De glömmer att ladda sina mobiler och de är inte under mina skyddande armar hela tiden. De börjar bli vuxna och vill skaffa sig ett eget liv. De har matteläxor som är som grekiska för mig.
Men så konstaterar man att livet med barn är precis så. Det finns alltid jobbiga saker, och det finns alltid det underbara. Livet blir aldrig enformigt eller enkelspårigt och man har en resa under många år med olika faser.
Med barn tar man aldrig livet för självklart utan man är tacksam för varje dag som har passerat utan något hinder, för att sedan vara beredd att ta sig över när det väl kommer ett.
Livet blir aldrig tråkigt med barn, men det kan vara fruktansvärt jobbigt likaväl som det kan vara så fruktansvärt storartat och fantastiskt. Och alla perioder har sin charm.
Men att få sova hur länge man vill på morronen, det är skööönt. Fast... sen kom man visst inte i säng förrän halvtre heller eftersom 16-åringen var på gymnasiedisco.
Hm...
Tack för att ni finns iaf :)Kommentarer
Postat av: gaggan
Dags för en liten till kanske...? :D
Postat av: gioia
gaggan: Nix, det blir inget med det. Been there, done that...
Postat av: Angelica
Tror dina barn har världens bästa mamma!!!
Postat av: gioia
angelica: du är ju för gullig :) Tackar och bockar även om jag inte tror att de alltid håller med ;)
Trackback
