gioia

Ikväll har vi bokat bord på Harrys tillsammans med våra kära kompisar P och L. Det blir match på storbildsTV:n där, Inter - Manchester United och lite god mat förhoppningsvis.

Och jag vi hejar förstås på Zlatan   Inter... :D

Så heja Inter

Råkade halka in för ett tag sen på en  blogg som skrivs av en tjej som är lika gammal som min dotter. Jag känner hennes mamma litegrann och vet vem dottern är ganska väl. De gånger jag har läst hennes inlägg har jag slagits av hur öppen hon är med sina känslor trots att hon använder hela sitt namn  och jag tycker att hon är väldigt duktig på att uttrycka sig. Nåväl.

Idag skrev hon om hur ledsen hon var, och hur hon avskyr sitt liv, och kärnan i det hela förstod jag efter ett tag var att hennes föräldrar nu ska skiljas.

Och jag förstår henne så väl. Jag har varit där själv en gång i tiden. Jag var ju 14 när mina föräldrar skildes. Jag var mitt i de redan kämpiga tonåren när mitt liv förändrades totalt. När allt det som hade varit så självklart i livet bara drogs undan i ett svep. Jag skrev ner det jag kände i en dagbok, på den tiden fanns ju inga bloggar, men jag kanaliserade nog min sorg över det som hände i ien ilska gentemot mamma, då hon var den som flyttade från oss.

Egentligen tror jag att tonårsperioden måste vara den värsta tiden för en skilsmässa. Man har så mycket som snurrar i sitt eget huvud, hormoner  som hoppar hit och dit, frigörelse, sorg och glädje om vartannnat. Föräldrarna är pest ibland men lika mycket är ju de den trygghet som man troligtvis lutar tillbaka på när det gäller.

Sen är ju frågan förstås vad som startar igång skilsmässan. Otrohet ska man naturligtvis inte acceptera, likaväl som psykisk eller fysisk misshandel. Självklart ska inget barn behöva leva i en familj där någon av föräldrarna är förtryckt på något vis. Att leva i en familj där föräldrarna bara bråkar är ju minst lika hemskt som att vara med om att de delar sig. 

Innan mina föräldrar skilde sig var det tystnad. Och gråt som hördes genom väggarna på nätterna. Och detta pågick ganska länge. Och det var förstås fruktansvärt det med. Även om man nånstans hela tiden hoppades på att det skulle lösa sig.

Men nånstans är jag tacksam över det som hände mig. För det har gjort mig beslutsam. Mina barn ska aldrig behöva gå igenom något liknande och jag skulle nog kämpa in i det sista. Jag och maken har varit ihop snart 20 år. Och det har varit 20 år av kärlek, smärta, ilska, lycka, kamp och en jäkla beslutsamhet att få det att fungera. Än så länge har vi tagit oss över de små guppen och de stora hindren. Vi har kämpat över att få två kulturer att fungera och samarbeta. Ena gången har den ena kämpat, nästa gång den andra. Vi har absolut inte dansat fram på lätta steg hela tiden, men vi har nog alltid haft samma mål. Och det är jag så glad över.

Dock vill jag inte att mina barn ska gå runt och vara lyckliga över att det är så, utan det vill jag ska vara något totalt naturligt för dem. Något som bara är självklart.

Med detta vill jag dock inte på något vis klanka ner på dem som trots allt väljer att dela på sig. Och de flesta tror jag ändå sätter sin barn i första hand och försöker att sköta det hela på ett shysst vis.

Visa saker i livet går det inte att göra något åt men jag tror ändå på att kämpa, in i det sista. Och jag hoppas verkligen att både jag och maken alltid kommer att ha det i åtanke. Fram för allt för våra barns skull. För jag vet hur det känns. När hela livet ändras.

Man kan aldrig vara lyckligare än sina barn. Det är jag helt säker på.

Jag har blivit utmanad av  Karin (http://www.svenssonliv.blogspot.com/ ) att lista mina fem äckligaste maträtter...

Jag är en riktig allätare och tycker om det mesta mer eller mindre men om jag nu ska tänka ut fem riktigt äckliga maträtter så får det bli följande:

1) Levergryta. Har försökt flera ggr men jag kan bara inte få ner det. En gång blev jag dessutom magsjuk i samband med det och då var det liksom bara kört.

2) Blodpudding. Jag tycker att det luktar gott faktiskt, gjorde det några ggr när barnen var små, men jag har aldrig förmått mig att äta det själv. Tanken att jag skulle äta något som är gjort på blod får mig otroligt äcklad.

3) Sniglar. På det glada åttiotalet beställde jag sniglar några ggr på restaurant och fick för mig att jag tyckte det var sååå gott... sen ett antal år senare fick jag och maken för oss att vi skulle testa det igen, och då var det bara så äckligt. Den där sega konsistensen och tanken på att det var slemmiga sniglar jag satt och åt fick mig att spotta ut det för sista gången. Urk!

4) Trippa.

 I Napoli älskar alla Trippa. Och jag mår illa bara av tanken att jag skulle äta något sådant. Det är typ bitar av komage och andra konstiga saker på kon som man äter med pressad citron. Urk, urk, urk. För övrigt älskar jag det italienska köket ;)

5) Fisk med en massa småben i. Jag älskar fisk i alla former bara det inte är en massa små, små ben i. Jag får rysningar när jag tänker på att sitta och äta överkokt fisk, där man hela tiden får sitta och peta ur små ben för att inte sätta dem i halsen, när man känner de i munnen liksom. Blä och usch. 

För övrigt vill jag bara säga att samma mat kan vara både jättegod och superäcklig, beroende på hur man tillagar det. Mat som lagas med kärlek och känsla blir alltid gott men gör man det inte så kan vad som helst smaka äckligt.
Ikväll lagade jag tex köttfärslimpa till middag. Barnen gnällde direkt " asså köttfärslimpa, jag har för mig att det är äckligt. Iaf i skolan..."  

Lugn och fin, sa jag och fyllde köttfärsen med parmaskinka, mozzarella och ruccola... till det gjorde jag ungsrostade rotfrukter och potatis med timjan, olivolja och kryddor. Av skyn gjorde jag en god sås... Och självklart tyckte barnen att det var jättegott. För dem var köttfärslimpa det samma som den trista, torra som serveras i skolan med sönderkokta potatisar, och det klart att det inte känns särskilt lockande, kanske rentav äckligt. Så mycket handlar om hur man lagar till maten också... :)

Men de maträtter jag listat ovan kommer jag nog aldrig att gilla, hur väl de än tillagas :)

Jag skickar vidare utmaningen till gaggan, Sara och Angelica! (Asså, hur länkar man med bara namnen?) 

  Igår tittade jag och dottern på Mamma mia igen :) Förra gången vi såg den satt vi ett antal meter upp i luften med hörlurar i öronen på väg till underbara Thailand...

 Så här såg det ut då...

Det var första gången jag såg den omtalade filmen och jag tyckte jättemycket om den. Känslan av att sitta där mitt i natten i en flygkabin, lite småsömnig men samtidigt otroligt förväntansfull inför äventyret som då låg framför en, i kombination med att se en film med en massa härlig musik, underbara miljöer, glädje, kärlek och lite humor... det varså mysigt. Jag kommer ihåg att det satt ett par tjejer i raden framför och sjöng med i låtarna för glatta livet :) Jag hade förstås grym lust att digga med i Honey, Honey, The winner takes it all, Dancing queen , och gråta med i Slipping through my fingers och alla andra härliga låtar men gjorde det förstås inte. Om inte annat hade jag nog blivit dumpad av mina barn då, men jag kände väl inte direkt att det var rätt miljö heller (därför finns ABBA singstar antar jag). 

Men mycket känslor blev det och jag kände mig så himla lycklig just då kommer jag ihåg :)  (Annat vore)

Och så igår kände vi för att kolla på den igen jag och dottern. Och det klart, att titta på den på en 42 tums skärm,utan obekväma hörlurar och möjligheten att sjunga med (som jag förstås ändå inte fick göra för dottern ;)) var väl bara ännu bättre... men gud vad jag ändå hade önskat att jag hade suttit där uppe i luften igen på väg till värmen och stränderna i paradiset Khao Lak.

Iaf tycker jag att det är en jättehärlig film och det var roligt att se den igen och den får mig verkligen att återuppleva de där förväntansfulla känslorna igen... men jag ska nog kolla på den helt själv nån dag också så jag kan skråla med ordentligt :D

Jag sa till maken idag, att om någon skulle knäppa med fingrarna och skicka mig precis dit jag önskar så skulle det bli till stranden i Khao Lak vid vårt hotell... så vad säger du syrran, hänger du med? :)

 Dottern och maken på stranden

 Maken njuter

Åh, vill dit nu ! Ja, för sjutton vad en film kan ställa till med....

Vilken fantastisk helg det har varit vädermässigt! Även för mig som är lite snömotståndare minst sagt... men solen gör så mycket!

Glittrande kritvit snö i precis lagom mängd och  varm klar sol, ja till och med jag måste erkänna att den kombinationen är helt ok :) Att gå på prommis med vovsen är så härligt såna här dagar!

 Svårt att tänka sig att man kan ligga och plaska här om bara några månader

 Backen bakom vårt hus, man skulle kunna tro att vi bor i fjällen ;)
 "Häpp, där får jag inte kissa då...."
 "Oj, där kommer ju söta Tindra..."
 Dj och Tindra

Och så var det ju Alla Hjärtans  Dag i går och då vet maken precis vad han ska komma med :)

 Underbara tulpaner, vita som jag älskar och röda, kärlekens färg :)
 Doftar underbart! Tack min söta make :)

Som ett trevligt avslut på Alla Hjärtans Dag var mamma med familj här. Vi tittade på bilder från Egypten där lillasyster har varit med sin pojkvän och hans föräldrar, åt lite gott och tittade på melodifestivalen. 

Och nu ska jag väcka dottern för vi ska dra till gymmet... ett inte helt lätt projekt;)

Tjingeling! 

Jaha, så kom den där förbaskade snön till slut iaf :(  Men det är väl bara att gilla läget. Och nog om det.

Och jag är så glad, för idag värker det i alla muskler. Konstigt att man kan vara glad över att ha värk egentligen, men eftersom jag vet att det beror på att jag har varit duktig och varit på gymmet så känns det riktigt bra. Dessutom var jag inne på Intersport och handlade träningsbyxor, träningströja, träningsstrumpor och ursköna träningsskor. Så nu är jag så peppad och tycker verkligen att det är roligt. Maken och jag gör något tillsammans, och dottern med när hon har frisknat till... och jag känner verkligen hur jag får utlopp för mih energi och rastlöshet. Ibland är det inte så mycket som behövs för att pigga upp sig i livet :)

Och så är det fredag :D Älskar fredagskänslan! Man slappar lite extra på jobbet, förbereder sig i tankarna på att äta nåt gott på kvällen, vet att man har en soft helg framför sig. Underbart!

Så jag önskar alla en härlig fredag helt enkelt :)  

Jäklar vad skönt det var att gå till gymmet idag! Och jäklar vilken träningsvärk i magen jag har nu men, men... Maken och jag hade bestämt redan igår att vi skulle dit och han lät mig sova till 10 idag innan han kom och väckte mig med en kopp kaffe :)

Hittills har jag ju bara simmat men nu vill jag verkligen köra igång med gymmet också. Mitt stora dilemma har ju varit kläder egentligen... jag tycker inte att jag har haft något att sätta på mig, och tror ni att jag nånsin kommer ihåg att gå och köpa några? Näpp :o

Iaf drog jag på mig ett par joggingbrallor och ett linne och ett par gamla gympaskor. Kände mig som en riktig lodis men i det här läget fanns det ingen återvändo. Jag skulle dit helt enkelt och då fick kläderna spela kvitta. Sen körde jag fyra hårda km på löpbandet och det var riktigt skönt. Jag riktigt kände hur rastlöshet och frustration bara rann ut tillsammans med svetten och jag verkligen njöt av varje meter. Bara stolpa på utan ände, och utan att tänka på nånting. Ja, att träna är verkligen suveränt för både kropp och själ. Tyvärr är det ju ett himla pusslande för mig varje gång jag ska iväg eftersom jag jobbar som jag gör men nu har jag spetsat in mig på onsdag nästa gång och så ska det bli.

Dessutom hade vi sol här nere i södra delen av landet idag, och det gjorde ju inte livet mycket sämre. Det var nästan så att man kunde känna våren spritta till lite i kroppen och jag njöt. Luften är förstås frisk och kall men just det där ynka varma solstrålarna gör så mycket. Så att kämpa på gymmet och lite sol var en bra medicin för mig idag :)

Från det ena till det andra... Melodifestivalen har ju kört igång igen som nog alla vet och det är väl kul. Visserligen är det ju bara jag i det här huset som är någorlunda intresserad, maken kollar på fotboll samtidigt, sonen har viktiga saker vid datorn att göra och dottern är som vanligt ute med sina kompisar på lördagkväll ( "asså mamma, jag är typ frisk nu, och jag var ju hemma igårkväll faktiskt, jag känner mig inte febrig längre och jag har bara lite ont i halsen nu..." Jo tjena, idag är hon hur rosslig och hur hängig som helst men det går ju bara inte att vara hemma två kvällar i sträck  även att man har haft feber och jätteont i halsen i ett par dagar) . Vår kompis P var hos oss och slets väl lite mellan fotboll och melodifestivalen så lite sällsis hade jag men som sagt, jag får kolla själv i det här huset. Och som vanligt tyckte jag att det mesta var mellanmjölk men så kommer Caroline af Ugglas och bara räddar hela kvällen för min del. Så underbar låt tyckte jag! Men nu är jag så frustrerad för jag kan inte hitta den förbaskade låten nånstans. Tar de bort låten från hemsidan bara för att den har gått vidare eller? Mycket irriterande i så fall... så snälla, snälla, snälla (fyndigt va:)), om nån vet vart man kan lyssna på låten, ge mig the god damn länk. Punkt.

Avslutar med gamla (läs lastgamla) minnen för mig. Syrran skickade över lite scannade foton på mig som liten då jag själv inte har några överhuvudtaget (sånt får man inte med sig när man sticker hemifrån dessvärre). Så här är bevisen, även jag har varit en söt fyraåring :)

 Jag i mitt älsklingsnattlinne, kände mig som en riktig prinsessa i det :)

 Jag i mitt rätta element, i sanden vid havet...

 Även här.... Lycka!

  Ibland vill jag bara skrika. Kanske är det nånting med ett grått och kallt februari. Jag vet inte. Men det är den där känslan av att sitta fast som tränger sig på. Bekvämligheten. Det förutsägbara. Att jag bara låter tiden rulla på.

Det är så mot mina principer. Har jag alltid trott i af. Men om jag rannsakar mig själv kanske jag faktiskt är en väldigt bekväm person. Eller så har det med åldern att göra. Man är ju inte exakt likadan hela sitt liv förstås.

Men faktum är att jag har aldrig varit särskilt bekväm av mig. Jag har aldrig tvekat att bita tag i nya utmaningar, att leva lite obekvämt, för nånstans har det gett mig en förnöjsam känsla av tillfredställelse. Jag är en person som vågar, som berikar livet med upp och nedgångar. I mitt fall kan det väl också vara någon form av acceptans. Mitt liv har alltid varit lite annorlunda, jag har inte riktigt gjort som de andra i min omgivning, av den enkla orsaken att jag inte har haft den möjligheten.

Kanske har jag gjort en del drastiska val. När jag var 14 år skildes mina föräldrar. Plötsligt gick  jag från en tonåring mitt i tonårslivet , till en snusförnuftigt "vuxen" kvinna som fick ta mycket ansvar för en nedbruten pappa. Mamma flyttade och pga av lojalitet (mot pappa) och osäkerhet bröt jag med henne.  Det var så klart en jobbig period, och när jag tänker på att min son är i den åldern nu, och han skulle utsättas för de situationer som jag utsattes för då blir jag ganska mörkrädd. Det skulle liksom inte få hända.

Nåväl. Jag gjorde det som krävdes av mig och jag hanterade det bra tycker jag. Jag har nog alltid haft en väl grundlagd positivitet i mig själv, och jag föll aldrig ner i något mörker. Man anpassar sig och gläds över det som är bra istället och det är det man väljer att minnas.

När jag var 18 träffade jag min stora kärlek som jag fortfarande är gift med. Jag rymde hemifrån. Var tvungen helt enkelt, då pappa inte kunde acceptera det som hände i mitt liv. Jag blev kär i fel man i hans ögon. Pappa har alltid varit djupt religiös och det jag gjorde var emot alla hans religiösa principer. Men jag lämnade allt! Familj, släkt, vänner, trygghet, minnen...

Allt.  

Jag skapade mig ett nytt liv. Min egen nya familj. Jag var beslutsam och positiv. Allt går om man vill. Jag och E (min man) byggde ett liv för oss, vi skaffade barn, skapade ett hem. Vi var ganska ensamma. Min mans familj var i ett annat land och min familj... ja, den var ju som den var. Dock tog jag kontakt med min mamma igen och vi byggde upp en relation som jag idag är oerhört glad och tacksam över. Vad gäller min pappa har jag nog kapitulerat för det uppenbara. Vi kommer aldrig att få en bra relation igen och jag är trött på att bli besviken gång på gång. Den dörren är stängd.

Vad vill jag då säga med det här något tungsinta inlägget?
Jag har nog aldrig tagit något för givet. Har vi velat göra något så har vi kämpat för det. Och efteråt har man skakat på huvudet och tänkt att "gud var tufft det var, men vi klarade det. Yes!" 

Nu vill jag så klart inte med detta påstå att alla andra har det superenkelt och glider fram i tillvaron på en räkmacka. Tankarna är helt utifrån mina egna värderingar. Och jag kanske jämför det mer hur våra barn har det idag. Allt är fixat och tryggt för dem. Vi har bäddat för dem på mjuk madrass med duntäcke och fluffiga kuddar. Och det har varit mitt mål. Vårt mål. Dom ska ha det mycket bättre än vad jag har haft helt enkelt. De ska ha två närvarande, väl sammansvetsade föräldrar, de ska ha ett bra hem, pengar när de behöver, de ska vara omgivna av kärlek och trygghet. De ska få träffa vem de vill, mötas av förståelse och tolerans. Allt det där som präglar ett tryggt liv. 

Kort och gott, vi har det bra. Vi har vårt fina hus vi trivs jättebra i. Vi bor i vår lilla stad som är lugn och trygg även om våra barn tycker att den är på tok för lugn och trygg iofs ;). Maken har sitt företag som rullar på och går bra. Jag har nu jobbat snart 5 år på samma ställe. Jag har det bra där, lönen ok, härliga arbetskamrater. Jag är trygg i min kunskap. Jag har ansvar. Vi har våra lagom fina bilar. Vi har vår söta hund som man känner utan och innan. Vi har våra vänner. Vi reser. Vi äter goda middagar. Våra barn har det bra. De har vänner. Skolan går bra. Osv, osv.

Och vad händer då? Jag känner mig för bekväm. Men  jag vill inte äventyra någonting. Och det är det som stör mig tror jag. Jag längtar efter att behöva kämpa lite. Ha något att bita tag i. En utmaning kanske. Men när jag väl börjar tänka på det så låter jag bekvämligheten ta över. 

Undrar om jag skulle plugga in någon kurs på högskolan? Jag har alltid velat läsa journalistik, eller pedagogik... Nej, då måste jag ta studielån. Och jag skulle inte vilja vara helt studieledig, utan bara lite. Och hur skulle det gå ihop då ekonomiskt?

Skaffa en till hund? Nej, det är så mysigt och enkelt med den vi har. Vi vet hur han funkar. Hur han passar in i vår vardag. 

Maken skulle gärna vilja ha ett till barn. Men vi har det ju så lugnt och bra nu. Barnen är stora. Snart är de vuxna. Och det räcker att behöva ha två barn att oroa sig för. För har man barn är man alltid orolig för allt möjligt. Och ett barn till skulle innebära mer oro. Och småbarn igen... blöjor, dagis, pusslande, vab... Visst, jag älskar mina barn över allt annat och de ger en så mycket Men ändå...

Flytta? Ibland tänker jag att jag verkligen vill göra något drastiskt som att sälja allt och flytta till Italien tex. Där har vi stor familj och barnen älskar det. Maken längtar tillbaka, det vet jag. Men så kommer alla måsten över en. Och tänk om det inte skulle gå bra Och vi har det ju faktiskt så bra nu, och tryggt, och lugnt...

Byta jobb? Som sagt, mitt jobb är helt ok. Visst, mina arbetstider känns ibland tunga eftersom hela dagarna försvinner men jag har det bra..

Och då vill jag bara skrika. För nu rullar livet bara på. På ett bra sätt för all del, men det har gjort mig för bekväm. Och jag har blivit för rädd för att äventyra tryggheten. Jag vet hur det  känns att inte ha den. Och jag vet hur det känns att ta sig igenom motgångar. Men jag vet också hur tillfredställelsen känns över att ha klarat av saker. Och jag vill återigen påpeka att de här tankarna är helt ur mitt eget perspektiv. Allt är ju relativt. Och jag är otroligt tacksam över att vi har det bra så klart. Andra människor får kämpa hela livet i princip och då känns ju det som jag funderar på väldigt futtigt. Men det här är ju min tankebok där jag utgår från mitt eget. 

För det mesta rullar allt på, men ibland stannar livet upp och ställer frågor För mig är väl den här tiden på året inte den bästa. Jag är sååå trött på mörker, kyla och allt vanligt. Att det alltid är mörkt när man går ut på prommis. Att man inte har så mycket energi till annat än att jobba och göra de vardagliga bestyren.  Man segar på, och veckorna går. Mot vår och sommar. Och kanske lite sol. Kanske är det bara det som jag behöver just nu.  

Ja, det här blev ett långt och lite djupt inlägg men ibland behöver man bara skriva av sig sina funderingar. Helt enkelt.

    

  Ja, det var ett varmrökt renhjärta vi satt och klämde i oss klockan halvfyra i söndags morse... och ja, det var gott.

Och ja, idag är jag skittrött :)

Bara för er info :)

Natti natti

Känns som att det var två sekunder sen jag skrev mitt förra inlägg "Äntligen fredag"... nu är det plötsligt söndag och imorron börjar en ny arbetsvecka. Ja herregud, tiden går fort när man har roligt :)
Och roligt, det hade vi igår :D

Våra söta vänner P och L kom över på middag, och dessutom en annan tjejkompis till oss som jobbar med maken ibland, E. Vi käkade god middag förstås, maken gjorde en förrätt med marinerad lax på ugnsgratinerad formfranska med någon stark ost och kryddor och jag stod för varmrätten som bestod av en Porterstek med ugnsgratinerade potatishalvor som jag penslar med tryffelolja och kryddar med flingsalt och nån form av örtkrydda, och sen den ljuvliga såsen som blir av porterskyn. Till efterrätt hade L gjort en helt underbar cheesecake av Oreoskex, supergod :)

Efter maten kom även grannen in för hennes man var på whiskeyprovning så jag hade sagt till henne att hon inte skulle sitta själv hemma, och sen sjöng vi Lips och spelade GH rockband för hela slanten :) Och oj, vad vi skrattade :D

Att se maken och P sjunga nån raplåt med MC  är helt obetalbart och vi har förevigat det på film ;) Allt var jättekul tills x-boxen, som av ngn anledning stod på högkant, välte och repade min Lipsskiva så att den inte funkade längre... :o(
Snacka om irriterande! Som tur var blev det inga problem med själva x-boxen så vi drog fram instrumenten och spelade GH istället... P alt. L på sång, grannen M på bas och jag och sonen som svitchade mellan trummor och gitarr, kompat av en mycket entusiastisk publik som även hade ökats upp av grannen H som hade kommit hem från sin Whiskeyprovning.
Och för mig är det bara att gå och köpa en ny Lipsskiva (har ju mickarna nu iaf) alt. ladda ner... Men det var det värt!

 Två härliga människor E och P... och en grytvante....

 Två saker jag älskar, vita tulpaner och min man. Ja, och en flaska gott rött är ju inte heller fel:)

Två underbara saker, vår kära vän L med hennes Oreos-cheesecake.... :)

 Söta grannen M :)

Ja, det blev som vanligt en superkväll och jag är så tacksam över att ha såna fina människor i min närhet. Det är verkligen guld värt att ha människor man kan skratta och släppa loss med och det kan man verkligen göra med dem :)

Kvällen blev sen och när dottern kom hem vid tre inatt efter en helkväll med sina vänner så satt vi och grannarna och mumsade på det här:

 När H kom med det och sa vad det var fick jag lite ångest, men eftersom jag gärna smakar på det mesta så gjorde jag det och tro det eller ej, men det var riktigt gott. Dottern ville dock inte prova. Vad tror ni att det är?

Svaret får ni imorron ;)

När grannarna sen gick vid kvart i fyra i morse tittade dottern på mig och bara skakade på huvudet:
"Asså mamma, ofta ni fortfarande är uppe...."

Joodå gumman, vi gamlingar kan vi också, och som sagt: tiden går väldans fort när man har roligt ;)

Idag tog maken och jag en cykeltur och jag gick och solade. Och nu har jag lovat sonen att baka Snickerskakor :)