gioia

Jag förstår inte var tiden tar vägen... Plötsligt har det gått ännu en vecka. Och återigen konstaterar man att man inte har hunnit allt som man hade tänkt sig. Ja, jag säger då det :)

Nåväl, vår helg i Stockholm blev som alltid jättemysig. Vädret var underbart och vi hann med både korvgrillning på engångsgrill ute vid en underbar plats som heter Rosersbergs slott, traskande i Stockholm City, och påskmiddag hos systers svärföräldrar. En hel del gosande med systers lilla nyinförskaffade chihuahuavalp blev det förstås, jag försökte även smuggla med honom hem i handväskan men se, det gick inte syster med på :D
Dock tror jag min vovse var mest nöjd över det då en liten bjäbbande och nafsande valp kanske inte var riktigt hans melodi ;) Han tittade lite förvånat på honom och lufsade iväg och funderade säkert på om det var en ny pipleksak eller nåt... :)
Däremot fick vi med kusin M hem och det är ju alltid trevligt, så nu är man trebarnsmamma tillfälligt. Dock åker han hem nu till helgen, men det fina är att hela systerfamiljen kommer igen till nästa helg, så det känns helt ok :)

Det här blev ett hafsigt och stressigt inlägg men så är det när man försöker svänga ihop ngt på sin lunch... men ett livstecken blev det iaf ;)

I´ll be back

GLAD PÅSK TILL ALLA :)

Vi drar till Stockholm och kära syster och firar där!

Vädret ska visst bli toppen.

Det blir en skön helg!

 Japp, Lady Gagas rosettfrisyr står högt i kurs här hemma nu :) jag har tränat och tränat på dottern och efter en japansk videovisning på www.chic.se fick vi till det...

Nu är det bara ett par Wayfarer som fattas så är dottern helnöjd ;)

Personligen tycker jag att det är en jättesöt frisyr faktiskt, och dottern blev väl väldans söt va:

Jag är ledig. Jag sitter ute i trädgården. Jag har linne. Jag svettas.

Det är overkligt bra alltså. Och det är bara att njuta.

Dottern var hemma på håltimme och då åkte hon ,jag,  maken och vovsen till en sjö utanför stan här. Vi köpte med oss sushi och satt och mumsade i solen medan vovsen glatt sprang runt och dessutom badade lite... lite tidigt för min del men han var nöjd :)

 Dotter och make...
 Lite sushi...
 Och en solig brygga...

Såna dagar kapslar man in i skyddande vadd och sparar inom sig. 

Tjoho! Lillsyrran fick en guldbiljett till Idolcirkusen :D

Jag är så glad, och stolt och mallig för hennes skull!!!!!
 
Ville bara säga det :)

SMS från dottern vid 3.52 i morse:"Nu åker vi mamma :)"

Hon ska följa med lillsyrran och mamma och allihopa till Göteborg och fortsättningen på Idol.

Nä, jag är inte ett dugg avis.

Och inte ett dugg nervös.

Inte det minsta.



 

Åh vilken dag det blev igår i Göteborg! Det blev en lång, rolig, uttröttande, annorlunda och jättehärlig dag :)

Vi kom iväg vid 5.15 på morronen med vår buss, och alla var lite morrontrötta men på ett himla gött humör. Resan dit gick jättebra men när vi sen kom fram till Götet strulade det till sig. Vi var utrustade med GPS men den flippade ur totalt eftersom det var vägarbeten och ändrade vägar precis överallt, så vi snurrade runt en bra stund och lyssnade till GPS:ns råd att "göra en laglig u-sväng" där det absolut inte gick, och "svänga höger" där det inte gick osv. I princip förlorade vi en timme bara på det, så när vi äntligen kom fram till Eriksbergshallen som det hette där Idol-uttagningen var, så var kl. 10.00, så gissa om kön var lång....

 Här var början på kön, de hade stått sen kl. 6 på morronen...

 Och här fortsatte den att ringla sig fram...

När vi hoppade ur bilen kläckte mamma ur sig citatet för dagen: "Jag måste gå och leta efter en kö..."  varpå Y (styvpappa) utropade: "En kö! Ja den blir inte svår att hitta!!!!"

Vad mamma menade var förstås att hon skulle hitta slutet på kön där vi snällt skulle gå och ställa oss, men det lät bara så kul eftersom det första som mötte oss när vi kom fram var just världens längsta kö :D. Bara den kommentaren fick mig att skratta hela dan... 

Om man säger så här, det var 2200 pers. som hade sökt... och vi kom nästan sist i kön... det var till en början iskallt och blåsigt eftersom vi stod vid havet längs med en kaj. Brrr....
Efter tre timmar hade vi kanske kommit fram till hälften och då var vi några som kapitulerade och gick och satte oss i bilen, totalt stelfrusna, men Idolsökarna och mamma kämpade på. När de äntligen hade kommit fram till själva plattformen framför ingången fick vi den roliga nyheten att alla inte fick följa med in när det väl var dags, utan bara en per sökande, så den ekvationen insåg vi omgående att det skulle inte gå ihop, då vi bara hade tre sökande, med oss...

Skit!

I det läget var min son grymt uttråkad, och min dotter låg och sov i bilen, så då bestämde jag att jag och barnen istället skulle ta bussen in till stan och göra det bästa av situationen och strosa runt  där eftersom det skulle ta många timmar till och vi då ändå inte skulle kunna komma med in. Och det var ett bra beslut. Jag och barnen fick en helt underbar dag i härliga Göteborg. Vi hade sån tur att solen tittade fram och det blev ett helt perfekt vårväder.
 Mina sötnosar på Kungsgatan
Våren hade definitivt kommit till stan
 Vi tog spårvagnen till Avenyn och gick upp och satte oss vid Konstmuséet, njöt av solig vårvärme och underbar utsikt över stan...
 Vi åt thaimat (hm, bara resterna kvar här iofs)
 ... och vi drack ljuvlig Chailatte och åt annat gott på Espresso House på NK...
 ... och vi hittade vårt drömboende...
 Och självklart var vi i Nordstan

Ja, det blev verkligen en helt underbar dag och jag är förälskad i Göteborg. När jag var yngre var jag där mycket, men sen har det mest blivit Stockholm. Men det var bara så härligt hela dagen, spårvagnar som vi bara hoppade på, massor med folk, vårsolen som sken. Allt vara bara toppen helt enkelt, det var bara pappa i familjen som saknades.

Ända till åtta var vi kvar innan vi letade upp en buss som skulle ta oss tillbaka till Idolplatsen där det nu hade hänt lite grejer...

Något som vi inte visste om var att alla dessa tusentals människor först fick sjunga för en annan jury innan man visste om man hade gott vidare till själva Idoljuryn, och därifrån plockades det ut endast ett par hundra personer som sen skulle tillbaka till nu på onsdag igen och sjunga för Laila, Bagge och Andreas....
Lillebror med kompis gick inte vidare men lillsyrran fixade det galant. Och det bästa av allt var, att en av personerna i juryn kom springande efter henne när hon var klar och sa att hon var bland de absolut bästa av alla dessa sökande! 

 Min superduperduktiga lillsyrra i Idolsvid :)

Så gissa om vi alla är superspända nu, att hon är duktig vet vi ju redan sen tidigare, men nu börjar det verkligen bli allvar. Kanske blir det trots allt en Guldbiljett till Idol... chansen är ju definitivt mycket större nu... och mamma och Y fick börja planera för ännu en resa till Götet på onsdag tisdag då hon ska få sjunga för den riktiga jyrun...sååå spännande :)

Trots att hon var klar för det var det ändå intervju och fotografering som skulle göras av de som hade gått  vidare så det blev ytterligare ett par timmars väntan där och vid det laget var alla totalt hungriga och slutkörda. Sammanlagt köade mamma och de andra ute i kylan i sex och en halv timme för att sen sitta och vänta ytterligare några timmar innan allt var klart... tufft men ändå värt det utan tvekan!

Vid klockan tre i natt var vi slutligen hemma efter en lång men fantastisk dag i Göteborg, trötta, med ömma fötter men vid ett j-a gott mod. Och lillsyrran är förstås helspänd men lycklig.

Och fortsättning följer förstås!

Imorron klockan FEM!!! på morronen så drar vi med minibuss till Götlabörg och auditiar (läs åditjar)  till IDOL. Lilla söta lillasyster är hypernervös förstås som sig bör. Hon har absolut inga förväntningar what so ever utan är mest nyfiken på hur det funkar hela den här Idolcirkusen. Vi andra håller förstås både tummar och tår och fingrar för att hon ska känna sig nöjd. Och så blir det ju ett roligt äventyr.

Det blir jag, sonen och dottern förhoppningsvis (att vakna fyra på morronen är inte hennes starkaste kort men jag är säker på att hon skulle ångra sig om hon inte åkte med), mamma, lillasysters pappa tillika min styvpappa, bror,brors galna kompis E och lillasysters pojkvän. Och jag är helt säker på att bara resan kommer att göra det roligt .... :)

Idag började annars dagen hemskt. Att ha tonåringar kan verkligen vara prövande för nerverna ibland. Jag ska inte gå in på några detaljer men dottern fick mig idag att hamna i ett totalt kaos av tunnelseende, magkramp och galna fantasier. Hennes telefon var urladdad och jag pratade sist med henne igår kväll då hon sa att hon skulle sova hos en kompis i Kalmar (ca tre mil härifrån)... som det idag visade sig att hon inte hade sovit hos. Det som gjorde det hela så hemskt var att i det sista samtalet vi hade så var hon väldigt ledsen över en sak som hade hänt, och hon kände därför att hon ville vara kvar hos sin kompis för att må lite bättre. Och jag som vill vara en fullständigt förstående mamma tyckte väl att det kunde funka.

När man sen ringer kompisen som säger att hon inte har sovit över där blir ju allt bara svart förstås. Att sen sitta på jobbet och försöka nå andra kompisar, telefonnummer osv... inte roligt. Maken fick komma och hämta mig vid halvett, eftersom jag vid det laget var ett totalt nervvrak som tårarna bara sprutade på (han med för den delen). Vi åkte till stan i Kalmar och letade, gick till hennes favoritfik, alla affärer... till och med till polisen som nog inte riktigt kunde se allvaret i att en sjuttonåring inte hade kommit hem...

Mamma ringde under tiden och i det läget hade jag i princip blåst av Göteborgsresan också och jaa... livet lekte inte om jag säger så.

Kanske var det den där ledsna gråtrösten i går kväll som gjorde det, eller faktiskt den enkla saken att hon aldrig har gjort så här tidigare, men hela situationen kändes så fruktansvärd. Allt kändes bara svart och jag var helt övertygad om att det hade hänt något.

Sen kommer jag och maken hem vid ca halvtre, tror ni inte att hon är hemma! Herregud. Ilska, lättnad och glädje om vartannat. Ringa alla och säga att det var lugnt. Och en nu sovande dotter.

Visst, hon är 17 år nu, nästan vuxen. Snart har man ingenting att säga till om. Men för mig kommer hon alltid att vara min lilla tjej som bär vuxenvärlden på sina axlar. Och det får absolut inte hända henne någonting. Punkt.

På tal om sjutton år, här kommer en bild från tjejernas födelsedag här för några veckor sen :)

 Söta dotter och söta lillasyster 17 år

Fin tårta va? Speciellt lillasyster älskar Hello Kitty  :) Men driva en till vansinne kan de lätt göra. Puh!

Igår var det flyttdag. Vår kära släkting L har skaffat ny lägenhet och igår var den stora dagen för henne att flytta in.

Självklart hjälpte vi tillsammans med mamma och familj till med flytten. Maken och styvpappa och grabbarna (sonen och lillbrorsan) körde de tunga grejerna och vi andra sprang fram och tillbaka med allt annat. Vädret var ljuvligt, riktigt vårigt och skönt och ett perfekt flyttväder faktiskt.

Att flytta är alltid spännande och jag fick nästan nostalgikänsla när vi höll på. Dels den här känslan av att komma till nåt nytt, allt är rent och luktar gott. Oftast har man rensat bort en massa skit som bara har legat och samlat damm och det är en befriande känsla tycker jag. Sen är det den där sociala gemenskapen som blir en sån dag. Alla jobbar på, man äter lunch ihop och det blir mycket prat och skratt. Jag har bara positiva känslor till flyttar faktiskt. En flytt är början på något nytt och det behöver man ibland.

Det som känns lite konstigt nu är iofs att mamma och L har ju bott i samma hus hittills. Det är ett  tvåfamiljshus med två lägenheter i, men nu ska de flytta åt olika håll. L i en lägenhet i en del av stan och mamma med familj till en lägenhet i en annan del av stan. Men det är nog bara för att jag är en riktig kollektivtjej tror jag. Jag vill helst ha alla jag tycker om så nära som möjligt intill mig. Idealet för mig vore att alla i familjen, mamma och dem, L, vi och så förstås syrran med familj skulle bo i princip alldeles intill varandra... lite Bullerbykänsla så där :) , men det är ju lite svårt.    

Alla verkar iaf nöjda och glada så det blir säkert jättebra. Så om två veckor väntar nästa flytt när mamma och de ska flytta till sitt nya...

Kvällen avslutades sen med hämtpizza hemma hos mamma och Robinson förstås. Äntligen har det börjat! Jag bara älskar Robinson :) Och det träsket de hamnade i igår var bara så vidrigt, inte precis som de vackra paradisstränder de har varit på tidigare, så det ska bli riktigt kul att se. Har man gett sig in i leken får man ju leken tåla... ;)

Dottern säger att hon ska söka till Robinson sen, vi får väl se om håller kvar den tanken...

Även idag har vi härligt vårväder även om solen inte skiner lika mycket. Men troligtvis ska jag och dottern sen ta en liten prommis med vovsen och ta med oss fika. Och sen borde jag gå och träna med...

Vi får se hur dagen artar sig.

Nästa helg drar vi nog till Göteborg allihopa, vi har nämligen en liten sångfågel i släkten som har stora planer på att söka till IDOL.... och det ska bli riktigt spännande :) 

Idag är jag ledig. Men det betyder inte att jag har en rolig och skön dag framför mig. Tvärtom.
Det finns ett före och ett efter... idag.

Före har varit jobbigt. Efter hoppas jag blir bättre.

Livet rullar ju på hela tiden. Och man följer med. Samtidigt som det har stannat upp ibland pga den där "stenen" som har legat lite i vägen emellanåt. Som har skavt, och gjort sig påmind.

Jag/vi har inte pratat om det öht. Vissa saker vill man bara spara någonstans långt ner tills det bara måste tas upp. Som idag.

Men det är också ett avslut. Avslut på något jobbigt och början på det som kommer efter. Och det känns ändå skönt.

Det är iaf en underbar vårdag med strålande sol och mjuka vindar. Bådar kanske gott.

Ja, här nere i södra Sverige har våren definitivt kommit. När jag har varit ute nu i helgen har jag sett både vårgäck , krokus och snödroppar och  man riktigt känner hur våren dallrar i luften. Helt underbart tycker jag.

Får bara lite panik när jag ser vår åsidosatta rabatt, där även knopparna spretar. Dags att rensa.

Men det måste bara bli liiite varmare då.

Ni som tycker att svett och sånt är äckligt, kanske ska sluta läsa nu... jag vet inte, men jag ska försöka att inte vara allt för detaljerad då.... ;)

En längre tid har jag nämligen svettats på nätterna. Riktigt ordentligt alltså. Jag har vaknat av att mitt linne eller vad jag nu har sovit i har varit genomblött, plus lakan och täcke... ja, hela köret. Och det har verkligen inte kännts trevligt, och nattsömnen blir störd så klart. Riktigt äckligt tycker jag :( Och jag har testat att sova utan tröja, med tröja, endast linne, med öppet fönster osv, osv...

Nåväl, jag har väl pratat lite runt om det här och bl. a så kom jag och mamma in på det. Hon berättade att det hade varit så för henne när hon kom in i övergångsåldern, och jag fick väl lite panik där. Kan man verkligen komma in i övergångsåldern redan när man är 37 år? Jag fick ju barn tidigt, så det kanske har med det att göra, tänkte jag...

Men så till saken hör det att jag köpte nytt duntäcke tidigt i höstas, och eftersom jag är väldigt frusen av mig har jag tyckt att det har varit så perfekt. Varmt och gott, och mysigt att kura in sig i kyliga vinterkvällar. Lite väl varmt och gott kanske...
För när jag började tänka efter så konstaterade jag att jag inte hade svettats så mycket i tex Thailand. Och det borde jag ju ha gjort då tycker jag. Och så slog det mig att det kanske var så enkelt att det hade med täcket att göra. Så för några dagar sen bytte jag till ett tunt sommartäcke, också det i dun, men mycket, mycket, tunnare och lättare. Och vad händer?

Jo, för första gången på jättelänge svettas jag ingenting när jag sover.Och jag fryser inte heller. Vilket jag gjorde innan trots tjockt täcke. Så gissa om jag sover gott nu! :) Och jag vaknar och känner mig, nja, kanske inte fräsch, men definitivt mycket behagligare. Och övergångsåldern får nog vänta några år till :)

Ja, ibland tänker man verkligen helt fel!

Och vilken spännande final det blev igår av melodifestivalen. Jag, barnen och L (en släkting/vän till oss) satt och tryckte i oss hämtpizza och hejade på Caroline af Ugglas, och en andraplats var inte fy skam tycker jag. Den som vann var ju också kul på sitt sätt och man får väl se hur det går. Men som sagt, en riktigt spännande och oförutsägbar final. Me like :)

    

Joodå, jag lever och har hälsan fortfarande. Bloggen har väl bara blivit minst sagt åsidosatt under ett par veckor pga den enkla orsaken att dygnet har för få timmar. Några till skulle inte skada....

Min status just nu:

Fullt upp på jobbet. Flera projekt har varit på g, och då trivs jag. Avskyr när allt bara går sin gilla gång. Det har det alltså inte gjort nu.  

Många familjesammankomster. Är numera begåvad med en sjuttonåring här hemma och en sjuttonårig lillsyrra. Gissa om de har börjat nedräkningen mot arton :) Och jag ska njuta fullt ut det sista året min dotter kan kallas barn... eller ja, ungdom då. Tonnis. Om mindre än ett år är min dotter vuxen! Herregud. Vad hände egentligen?

En del intressanta TV-program som jag följer. Familjen Annorlunda (visst verkar det mysigt med storfamilj, men två barn är rätt lagom ändå va....), 183 dagar (jättebra dramaserie om livet efter dokusåpan på SVT) me like, Semestersvenskar (sista avsnittet i onsdags, snyft) och så Melodifestivalen då, som också går mot avslut. Mamma, plastpappa och lillsyrra kommer att se det live i Globen, kul för dom :)

Träningen snurrar på och tar ju sin lilla tid. Men jag känner mig pigg och glad och det är verkligen en lisa för själen :)

Idag har börjat jobba vid åtta, sen ska jag hem, fixa till mig för en trevlig middag med vänner. Vi ska dit så det känns ju skönt.

...och sen är det skolarbeten, handla, städa, mysa med vovsen, kvalitativt umgänge med barn och make, planera, trött på vinter-känsla, längta-eftersommarn känsla osv... (tack och lov har vi ingen snö att tala om här nere men det är ju kallt)

Nej, dygnet skulle definitivt ha några fler timmar. Men jag kommer tillbaka. Promise ;)

Ikväll har vi bokat bord på Harrys tillsammans med våra kära kompisar P och L. Det blir match på storbildsTV:n där, Inter - Manchester United och lite god mat förhoppningsvis.

Och jag vi hejar förstås på Zlatan   Inter... :D

Så heja Inter

Råkade halka in för ett tag sen på en  blogg som skrivs av en tjej som är lika gammal som min dotter. Jag känner hennes mamma litegrann och vet vem dottern är ganska väl. De gånger jag har läst hennes inlägg har jag slagits av hur öppen hon är med sina känslor trots att hon använder hela sitt namn  och jag tycker att hon är väldigt duktig på att uttrycka sig. Nåväl.

Idag skrev hon om hur ledsen hon var, och hur hon avskyr sitt liv, och kärnan i det hela förstod jag efter ett tag var att hennes föräldrar nu ska skiljas.

Och jag förstår henne så väl. Jag har varit där själv en gång i tiden. Jag var ju 14 när mina föräldrar skildes. Jag var mitt i de redan kämpiga tonåren när mitt liv förändrades totalt. När allt det som hade varit så självklart i livet bara drogs undan i ett svep. Jag skrev ner det jag kände i en dagbok, på den tiden fanns ju inga bloggar, men jag kanaliserade nog min sorg över det som hände i ien ilska gentemot mamma, då hon var den som flyttade från oss.

Egentligen tror jag att tonårsperioden måste vara den värsta tiden för en skilsmässa. Man har så mycket som snurrar i sitt eget huvud, hormoner  som hoppar hit och dit, frigörelse, sorg och glädje om vartannnat. Föräldrarna är pest ibland men lika mycket är ju de den trygghet som man troligtvis lutar tillbaka på när det gäller.

Sen är ju frågan förstås vad som startar igång skilsmässan. Otrohet ska man naturligtvis inte acceptera, likaväl som psykisk eller fysisk misshandel. Självklart ska inget barn behöva leva i en familj där någon av föräldrarna är förtryckt på något vis. Att leva i en familj där föräldrarna bara bråkar är ju minst lika hemskt som att vara med om att de delar sig. 

Innan mina föräldrar skilde sig var det tystnad. Och gråt som hördes genom väggarna på nätterna. Och detta pågick ganska länge. Och det var förstås fruktansvärt det med. Även om man nånstans hela tiden hoppades på att det skulle lösa sig.

Men nånstans är jag tacksam över det som hände mig. För det har gjort mig beslutsam. Mina barn ska aldrig behöva gå igenom något liknande och jag skulle nog kämpa in i det sista. Jag och maken har varit ihop snart 20 år. Och det har varit 20 år av kärlek, smärta, ilska, lycka, kamp och en jäkla beslutsamhet att få det att fungera. Än så länge har vi tagit oss över de små guppen och de stora hindren. Vi har kämpat över att få två kulturer att fungera och samarbeta. Ena gången har den ena kämpat, nästa gång den andra. Vi har absolut inte dansat fram på lätta steg hela tiden, men vi har nog alltid haft samma mål. Och det är jag så glad över.

Dock vill jag inte att mina barn ska gå runt och vara lyckliga över att det är så, utan det vill jag ska vara något totalt naturligt för dem. Något som bara är självklart.

Med detta vill jag dock inte på något vis klanka ner på dem som trots allt väljer att dela på sig. Och de flesta tror jag ändå sätter sin barn i första hand och försöker att sköta det hela på ett shysst vis.

Visa saker i livet går det inte att göra något åt men jag tror ändå på att kämpa, in i det sista. Och jag hoppas verkligen att både jag och maken alltid kommer att ha det i åtanke. Fram för allt för våra barns skull. För jag vet hur det känns. När hela livet ändras.

Man kan aldrig vara lyckligare än sina barn. Det är jag helt säker på.

Jag har blivit utmanad av  Karin (http://www.svenssonliv.blogspot.com/ ) att lista mina fem äckligaste maträtter...

Jag är en riktig allätare och tycker om det mesta mer eller mindre men om jag nu ska tänka ut fem riktigt äckliga maträtter så får det bli följande:

1) Levergryta. Har försökt flera ggr men jag kan bara inte få ner det. En gång blev jag dessutom magsjuk i samband med det och då var det liksom bara kört.

2) Blodpudding. Jag tycker att det luktar gott faktiskt, gjorde det några ggr när barnen var små, men jag har aldrig förmått mig att äta det själv. Tanken att jag skulle äta något som är gjort på blod får mig otroligt äcklad.

3) Sniglar. På det glada åttiotalet beställde jag sniglar några ggr på restaurant och fick för mig att jag tyckte det var sååå gott... sen ett antal år senare fick jag och maken för oss att vi skulle testa det igen, och då var det bara så äckligt. Den där sega konsistensen och tanken på att det var slemmiga sniglar jag satt och åt fick mig att spotta ut det för sista gången. Urk!

4) Trippa.

 I Napoli älskar alla Trippa. Och jag mår illa bara av tanken att jag skulle äta något sådant. Det är typ bitar av komage och andra konstiga saker på kon som man äter med pressad citron. Urk, urk, urk. För övrigt älskar jag det italienska köket ;)

5) Fisk med en massa småben i. Jag älskar fisk i alla former bara det inte är en massa små, små ben i. Jag får rysningar när jag tänker på att sitta och äta överkokt fisk, där man hela tiden får sitta och peta ur små ben för att inte sätta dem i halsen, när man känner de i munnen liksom. Blä och usch. 

För övrigt vill jag bara säga att samma mat kan vara både jättegod och superäcklig, beroende på hur man tillagar det. Mat som lagas med kärlek och känsla blir alltid gott men gör man det inte så kan vad som helst smaka äckligt.
Ikväll lagade jag tex köttfärslimpa till middag. Barnen gnällde direkt " asså köttfärslimpa, jag har för mig att det är äckligt. Iaf i skolan..."  

Lugn och fin, sa jag och fyllde köttfärsen med parmaskinka, mozzarella och ruccola... till det gjorde jag ungsrostade rotfrukter och potatis med timjan, olivolja och kryddor. Av skyn gjorde jag en god sås... Och självklart tyckte barnen att det var jättegott. För dem var köttfärslimpa det samma som den trista, torra som serveras i skolan med sönderkokta potatisar, och det klart att det inte känns särskilt lockande, kanske rentav äckligt. Så mycket handlar om hur man lagar till maten också... :)

Men de maträtter jag listat ovan kommer jag nog aldrig att gilla, hur väl de än tillagas :)

Jag skickar vidare utmaningen till gaggan, Sara och Angelica! (Asså, hur länkar man med bara namnen?) 

  Igår tittade jag och dottern på Mamma mia igen :) Förra gången vi såg den satt vi ett antal meter upp i luften med hörlurar i öronen på väg till underbara Thailand...

 Så här såg det ut då...

Det var första gången jag såg den omtalade filmen och jag tyckte jättemycket om den. Känslan av att sitta där mitt i natten i en flygkabin, lite småsömnig men samtidigt otroligt förväntansfull inför äventyret som då låg framför en, i kombination med att se en film med en massa härlig musik, underbara miljöer, glädje, kärlek och lite humor... det varså mysigt. Jag kommer ihåg att det satt ett par tjejer i raden framför och sjöng med i låtarna för glatta livet :) Jag hade förstås grym lust att digga med i Honey, Honey, The winner takes it all, Dancing queen , och gråta med i Slipping through my fingers och alla andra härliga låtar men gjorde det förstås inte. Om inte annat hade jag nog blivit dumpad av mina barn då, men jag kände väl inte direkt att det var rätt miljö heller (därför finns ABBA singstar antar jag). 

Men mycket känslor blev det och jag kände mig så himla lycklig just då kommer jag ihåg :)  (Annat vore)

Och så igår kände vi för att kolla på den igen jag och dottern. Och det klart, att titta på den på en 42 tums skärm,utan obekväma hörlurar och möjligheten att sjunga med (som jag förstås ändå inte fick göra för dottern ;)) var väl bara ännu bättre... men gud vad jag ändå hade önskat att jag hade suttit där uppe i luften igen på väg till värmen och stränderna i paradiset Khao Lak.

Iaf tycker jag att det är en jättehärlig film och det var roligt att se den igen och den får mig verkligen att återuppleva de där förväntansfulla känslorna igen... men jag ska nog kolla på den helt själv nån dag också så jag kan skråla med ordentligt :D

Jag sa till maken idag, att om någon skulle knäppa med fingrarna och skicka mig precis dit jag önskar så skulle det bli till stranden i Khao Lak vid vårt hotell... så vad säger du syrran, hänger du med? :)

 Dottern och maken på stranden

 Maken njuter

Åh, vill dit nu ! Ja, för sjutton vad en film kan ställa till med....

Vilken fantastisk helg det har varit vädermässigt! Även för mig som är lite snömotståndare minst sagt... men solen gör så mycket!

Glittrande kritvit snö i precis lagom mängd och  varm klar sol, ja till och med jag måste erkänna att den kombinationen är helt ok :) Att gå på prommis med vovsen är så härligt såna här dagar!

 Svårt att tänka sig att man kan ligga och plaska här om bara några månader

 Backen bakom vårt hus, man skulle kunna tro att vi bor i fjällen ;)
 "Häpp, där får jag inte kissa då...."
 "Oj, där kommer ju söta Tindra..."
 Dj och Tindra

Och så var det ju Alla Hjärtans  Dag i går och då vet maken precis vad han ska komma med :)

 Underbara tulpaner, vita som jag älskar och röda, kärlekens färg :)
 Doftar underbart! Tack min söta make :)

Som ett trevligt avslut på Alla Hjärtans Dag var mamma med familj här. Vi tittade på bilder från Egypten där lillasyster har varit med sin pojkvän och hans föräldrar, åt lite gott och tittade på melodifestivalen. 

Och nu ska jag väcka dottern för vi ska dra till gymmet... ett inte helt lätt projekt;)

Tjingeling!