gioia

Nyår var redan konstigt. De stora barnen skulle inte fira med oss. Ja, det har jag ju redan beklagat mig över och också kommit överens med mig själv att jag måste acceptera så...

Vi skulle iaf vara lite folk här. Mamma, plastpappa, våra grannar och vår vän P (hans sambo, tillika vår vän jobbar). Precis som det ska vara i mitt tycke. Familj och vänner tillsammans, en härligt mixad godispåse. Vi har alltid firat så och det har alltid varit jättelyckat.

Menyn var spikad. Gratinerad hummer till förrätt med mousserande vin, sen svart pasta med färska räkor, havskräftor och blåmusslor (fick dessvärre inte tag på hjärtmusslor) med vitt, torrt vin, till varmrätt skulle grannen laga välmarinerad renstek med svampfylld tortiglioni och någon slags hjortroncaramel, låter grymt gott, tillsammans med en fyllig amarone och till dessert en sorbet med Asti Cinzano.

Jag var på Ikea och köpte fina doftljus och glittriga nyårsservietter, nya fina tallrikar till pastan, och kuddar till våra vackra kuddfodral som jag köpte i Thailand. Vita tulpaner som ska stå på nyårsbordet och fresta för våren. Ved för mysfaktorn.

Sen ringde mamma.

"Är det okej om vi firar nyår här i Stockholm? Vi är inte här så ofta och nu när vi ändå är här... ni blir inte ensamma va?"

Sonen stannar ju naturligtvis också med dom och visst, det är synd, men jag förstår. Min syster är ju också hennes dotter om man säger. Och vi skulle ju inte bli ensamma.

Sen ringde grannen.

"H (mannen i familjen, kocken, han som ska laga renstek) ligger i maginfluensa... däckad sen två dagar tillbaka. Förhoppningsvis blir han frisk men vi får höras igen...."

What! Bli sjuk så där. Det går ju inte.

Sen ringde P, vår käre vän.

"Jag har ett  problem med hunden, hon är så skotträdd så jag kan tyvärr inte lämna henne själv på nyår. Jag får nog fira hemma hos mamma istället eftersom jag kan ta hunden med mig då."

Hunden kan tyvärr inte följa med till oss heller eftersom maken inte tål henne alls och blir jätteallergisk.

Och maken och jag tittade dystert på varandra. Ska vi sitta själva på nyår nu? Det finns liksom inte i vår värld. I andras verka det vara ganska vanligt, flera av mina kollegor skulle ta det lugnt med sina respektive, och verkade helnöjda med det. Och jag försökte tänka mig in i den situationen. Det går. Det är inte jättekonstigt. Men det är absolut inte vi. Nyår ska vara fest och glam tycker vi. Vi har aldrig varit själva på nyår.

Igår ringde vi iaf till grannarna för att kolla läget igen. Var inte H kry hade vi bestämt oss för att gå ut och äta nån nyårsmiddag i Kalmar istället. Men tack och lov verkade han piggare igen och trodde att han skulle klara av nyåret stående. Dock var lilltjejen febrig men det skulle nog lösa sig. Så nu blir vi nog inte ensamma iaf. Även om det fortfarande är lite darrigt. Suck!

                                                                                                                                    Jag har ställt de nyinköpta doftblockjusen på ett fat som jag har fyllt med den vita, silkesmjuka sanden från Similan som jag plockade med mig. Kanske det ger bra vibbar och tur. De är tända nu och doftar så gott. Tända med tändstickor från Hotell Bhandari i Thailand. Jag tänker mig själv gå runt där i sanden. Känner den glida mellan tårna. Drömmer mig tillbaka.

Men det blir nog ett bra  nyår förhoppningsvis. Vi håller tummarna för att H och lilltjejen håller sig pigga och orkar med.

I tidningen var det annons för flygstolar till Phuket, från Kalmar. Billigt! Vi skulle åka runt. Besöka några nya platser och återvända till de gamla. Åh, jag vill.

Men först ska vi fira nyår.

GOTT NYTT ÅR till alla!

... ville bara säga det. Kalla mig UFO eler vad du vill. Men är det bara jag som inte vill ha j-a kyla och snö.

Alla jag träffar:

"Nämen heej, god fortsättning! Hade ni det skönt på semestern?"

Jag:  

"Helt underbart :D Har ni haft det bra i jul då?"

Dom:

"Ja gud ja, och det är så mysigt att det äntligen blev lite kyla och snö... eller hur ... "

Jag: (säger)

"Ehh, ja, jo... nja ... "

Jag: (tänker)

"Nej jag hatar att det har blivit kallt och snö. Är jag konstig på nåt vis?

Jag föredrar grått och varmt framför vitt och kallt.  Då kan jag cykla hur fort jag vill, man behöver inte skrapa bilrutor när man är stressad. Man behöver inte stappla fram när man är ute med vovsen av rädsla för att halka. Man behöver inte köra värmepumpen i 180. Man behöver inte ha en jäkla mössa som plattar till håret och foträta vinterkängor (ok de är skönare än de högklackade stövlarna men ändå).  

Då har jag sagt det högt. Jag vill ha 10 plusgr och grått, jag kan tom stå ut med regnet. Eftersom det nu nödvändigtvis är vinter. OK?

  Impossible?

Sonen har åkt till Stockholm idag. Så klart överlycklig, eftersom han återigen får umgås med sin älskade kusin M... efter semestern i Thailand hann de vara från varandra några dagar :) 

För min del känns det tomt och tråkigt när han åker. Han är ju min stora, lilla son som ska vara hemma hos mig. Tycker jag. Jag vill ha hans raspiga målbrottsröst i närheten hela tiden, hans knapprande på Guitar Hero, hans musik, hans frustrerade suckar när han sitter med skolarbeten som ska vara klar till skolan börjar igen eftersom han behagade åka på semester 2 veckor innan jullovet... Och så skulle vi ju kolla på Beck Sista vittnet i kväll... suck.

Men jag vet ju att han är lycklig, så det är bara för mig att svälja och se glad ut. Och han kommer ju hem. Efter nyår.

Dessutom åker han med mamma med familj, så nu är även de borta från stan.
Allt har varit intensivt. Först semestern, sen härlig jullafton med familjen som ändå blev lugn och mysig, och vit faktiskt (ur snösynpunkt alltså ;)). Juldagen spenderades också hos mamma, och igår annandagen drog vi först till Kalmar för shopping (galen mellandagsrea, blä) och sen åt vi middag med grannarna på kvällen. I morse vaknade vi tidigt, maken skulle jobba och sonen skulle alltså åka till Stockholm, och nu sitter jag här i min ensamhet (dottern sover sött). Det är som att dra ur en propp ung.
Poff.

Nu är det förberedelse för nyåret som så smått får börja gro. Det blir ett konstigt nyår tror jag. Allt är inte självklart längre när barnen är så stora. Lillsyrran ska vara med sin pojkvän i en annan stad. Lillbrorsan (liten och liten, 19 bast) ska vara på fest med sina kompisar, dottern ska vara med sina vänner men förhoppningsvis äta här först iaf, och sonen är i Stockholm. Alltså inga barn hemma. Första nyåret någonsin.

Men mamma och plastpappa kommer hit, och grannarna med sina små flickor E (4 år) och M (2 år), och troligtvis vår kära kompis P. Vi är alltså inte ensamma,  allt är bara lite annorlunda.

Igår kväll satt vi och spånade på menyn, och med två kockar (maken och grannen) kan det inte bli annat än bra :) Lilltjejen fick prova att somna i vår säng igår, vilket funkade jättebra. Så visst kommer det att bli bra.

Förändringarnas tider svider men man måste acceptera det bara och försöka göra det bästa av situationen. På vissa plan älskar jag förändringar, på andra inte. 

Jaja.

 Sonen med min galna lillbrorsa på jullafton

 Jag i festskrud på jullafton

 Vackra dottern och lillasystern

 Mamma :) ! Vem kan tro att hon är 54 bast? 

I morron är det julafton... skumt. Jag har absolut inte greppat det över huvud taget. Jag har inte alls den där känslan som man brukar ha dan före dan när man sitter och slår in juklappar och lyssnar på jullåtar på full volym...

Snarare är jag jetlaggad (läs trött) och går runt i nån slags alternativ värld. Jag tittar på klockan, räknar fram sex timmar och tänker "att just nu skulle vi nog ha gått i butikerna och shoppat upp våra bath", eller "just nu skulle vi ha legat på stranden och stekt" eller "just nu skulle vi nog ha suttit på Puh Khao Lak, eller Happy Lagoon, eller Weerapat... och käkat middag" eller "just nu skulle vi nog ha suttit vid poolen med en Singha" osv osv

Just nu på riktigt är klockan 22.30, så i Thailand är klockan 04.30 på morronen. Då skulle jag ha legat och sovit sött så det är kanske inte så konstigt att man är lite sleepy. Och om fem timmar skulle jag ha stigit upp, dragit undan gardinerna, öppnat altandörren, släppt in solen, värmen och ljuden. Jag skulle ha klätt på mig bikinin, solklänningen och flip-flopen, väckt resten av familjen, och styrt mot frukostbuffén. Sett fram mot en ny fantastisk dag i paradiset.

Suck. När slutar man tänka så. Och när vänjer man sig vid att det är apkallt? Förhoppningsvis imorron när vi åker hem till mamma och firar en precis lika mysig julafton som vi alltid gör.

God jul till alla iaf!

  Livet lekte!

Nu åker vi på semester :D Men välkomna in på www.familjenbava.blogspot.com

Ha de`

Jaha, då har fint besök. Lilla Maggie har kommit och ska vara här några dagar. För min lilla vovse är det väl både på gott och ont. Kul att ha en liten tjej på besök men svartsjukan pyr emellanåt. Några gånger har de rykt ihop men de börjar väl känna igen varandra mer och mer och leker en del tillsammans.

Lilla Maggie är ju hur söt och go som helst och älskar att titta på TV, igår satt hon hela kvällen i knät på dottern när vi tittade på Wallander, och det första hon gjorde när hon kom hit var att hoppa upp hos "husse" och kolla på fotboll... snacka om att flörta in sig ;)

Vi får väl se hur det artar sig i fortsättningen...

 Att kolla på sonen när han spelar TV-spel är kul!

 Fotboll är kul!

 Puss, puss!