gioia

Alltså, det här med gymnasieval... hur lätt är det på en skala egentligen? Hur ska man veta när man är 15-16 år vad man vill göra med resten av sitt liv? Enkelt, det vet man inte.  Olika omständigheter gör att man hamnar där man hamnar känns det som ibland. Visst, vissa vet till 100% vad de vill göra. En av dotterns kompisar visste precis att hon vill hålla på med travsporten, och nu har hon vips flyttat till Östersund ca 100 mil härifrån för att gå på något travgymnasium där. Förmin lillasyster var det aldrig något snack, musik var det hon ville hålla på med, och nu går hon på musikgymnasiet Stage for you i Torsås, och är lycklig med det.

Min dotter ville allra helst gå på ett gymnasium i Norrköping där man blir djurvårdare för exotiska djur (delfiner, sälar tex), men då skolan inte kunde erbjuda bostäder eller internatalternativ kändes det lite svårt att genomföra. Är man verkligen redo att bo i en egen lägenhet i en stad 25 mil hemifrån när man är 16 år, där du ska ta hand om dig själv helt och hållet. Jag vet faktiskt inte... Allt sånt är jättesvårt att ta ställning till när de ska göra sina val där på vårterminen. Just i det läget känns vissa saker extra viktigt, sen kanske en del omvärderas under sommarlovet och alternativen ser plötsligt annorlunda ut. För min dotter var allt inte helt självklart. Hon satte förstås den utbildning hon minst trodde att hon hade chans att komma in på först på listan, mycket pga att man då får behålla sina andraval. Men så kom hon in på den utbildningen, vilke iofs var jätteroligt och då försvann de andra alternativen (som ex skolan i Norrköping som hon trots allt valde). Men så började hon väl tveka angående den utbildning hon kom in på av olika skäl, och nya planer och utbildningar kom på tapeten. Som tex Samhälle-Ekonomi  på CIS. Som inte alls hade funnits med från början. Som vi då ringde och ändrade till. Och som då dottern började på i tisdags, med stora, positiva förväntningar och glittrande ögon. Som handlöst föll till marken när hon väl var där.

SMS:t som senare på dagen kom var inte på något vis positivt.  Hon trivdes inte på något sätt. Alla kände redan varandra. Grupperingarna fanns redan. Hon kände sig ensammast i världen. Pendlingen mellan vårt hem och nya skolan kändes plötsligt inte alls roligt. Allt var bara fel, fel, fel och rösten i mobilen var tjock på gränsen till gråt och modershjärtat värkte. "Kanske du åtminstone ska prova veckan ut....? " Men det var inte att tänka på och på onsdagsmorronen fick nya telefonsamtal göras. Plötsligt kändes gymnasiet här hemma trots allt väldigt bra,där finns kompisarna, närheten och tryggheten. Skolan är en av Sveriges 10 bästa gymnasiskolor visserligen, men i våras när valet skulle göras var den inte ens att tänka på. Nu kändes det bara helt rätt. Och slutligen hamnade hon på Naturvetenskapliga programmet, i en klass som hon redan trivs superbra i, med kompisar, nära hem, och tryggt och skönt. Allt det som inte var så viktigt i våras.  Matte är hennes favoritämne, men hon ska också läsa språk och drama, så kombon känns bra. Och jag håller tummarna.
Och tänker att tillfälligheter skapar situationen.
Ikväll är de iaf på galej med de andra "naturvetarna" (2:orna  och 3:orna) ;) och rösten i mobilen nu för en halvtimme sen lät kvittrande och glad :)
 
Sonen har också tagit halva vuxensteget till högstadiet. Han är äldre, rösten skrovlar av målbrottstendenser, man får ha skor på sig inne hela dan, man får ha mobiltelefonen med sig och man kan gå och fika på rasten och ha cola i skåpet. Klassen är sådär, säger han,  men bästisen finns ju där. Och ja, man hoppas förstås på det bästa.

Så mycket händer i deras liv just nu och man får försöka hänga med i svängarna. Mår barnen bra, mår man själv bra. Så enkelt är det ju faktiskt. Som någon så klokt sa, "man kan aldrig må bättre än sina barn mår", och visst är det så. Och har man tonåringar är svängarna många och oväntade ;)