Det är mycket nu...
Och har man hormonstinna tonåringar är ju känslorna i ständig obalans. Ena dagen leker livet, och nästa dag är det plötsligt helt värdelöst. Mycket händer i deras liv, beslut ska fattas, man ska passa in samtidigt som man ska våga stå för den man är och det man tycker...osv.
Och mamma och pappa försöker hänga med, stödja, pusha, hålla sig neutrala, hålla överens om var man ska stå i olika sammanhang och alltid finnas där i regn såväl som sol.
För mina barn är det mycket som händer just nu.
Sonen slutar snart sexan, om några veckor fyller han 13 år. I augusti kör en ny fas igång i hans liv, högstadiet. Nya sjuor och delats upp och självklart har detta vridits och vänts på av samtliga elever i skolan. "Åh, hamnade du i E, stackare..", "shit, fick ni gå i den byggnaden, fatta vad off det kommer att bli", "C-klassen är typ coolast", "Va, hamnade du med dem, det är ju typ raggare juh, snor cyklar och allt" osv, osv, osv
Och sonen har pendlat mellan förtvivlan och nyfikenhet. Han hamnade med sin bästa kompis men resten var tydligen inte mycket att ha då... enligt den och den och den... "Asså mamma, klassen suger" ... "Och vi ska gå i annexet!!!! Fatta, fatta, fatta vad dåligt mitt liv kommer att bli".
Och självklart kom klassbyte upp på tapeten. Men då skulle ju både han och kompisen hamna i samma klass, annars var ju det också tråkigt. Jag och kompisens mamma konfererade om detta och kände väl båda två att det var bättre att avvakta då klassen trots allt verkade vara en lugn och bra klass, och vi trodde inte heller att grabbarna skulle hamna i samma klass i så fall. Diskussionen orsakade mer eller mindre en orkan här hemma, dörrar smälldes, gråt i halsen och föräldrar som absolut inte fattade någonting... sonen är dessutom en genuin känslomänniska i alla lägen och man behöver sällan fundera på hur han mår, så när han är arg, så är han arg... men är han glad, så är han som en kvittrande fågel.
Nåväl, diskussionen lade sig något, och under några dagar möttes vi av buttra miner och fåordighet. Och igår var den stora dagen. Alla klasser skulle träffas i den nya skolan, med sina resp. lärare i sina resp. nya klassrum. Dagen räddades av att hans nye jeans inköpta på Tradera kom lägligt ( "ascoola Artful-jeans mamma, det är bara några stycken som har dom än).
Vid tre ringde jag hem med både nyfikenhet och ångest. Skulle han vara glad eller deppig?
"Mamma, klassen var faktiskt rätt kul, typ alla skrattade när jag drog skämt och så... (Joodå, min son är en liten enterteiner). Lättnad.
"Hur kändes det med annexet då?.... (fortfarande orolig mamma)
"Äsch, det luktade lite konstigt, typ gammalt eller nåt. Men det var okej. Lättnad igen.
"Så det kändes bra då?"
"Ja faktiskt, och mamma, alla tyckte jeansen var ascoola..."
Lycka, rosa bubblor och lättnad. Det blir nog bra.
Dottern i sin tur har ju gymnasiegrubblerier. Preliminärt har hon kommit in på ett av de absolut populäraste programmen här i regionen, Styling. I andra hand har hon sökt IT-media. Som hon helst inte vill gå. Som hon inte alls har lust att gå rättare sagt. Helst vill hon gå en utbildning i Norrköping som handlar om djurvård- exotiska djur. Hennes hjärta brinner ju för delfiner. Men den skolan känns väldigt långt bort tycker jag.
Kommer hon in på Styling finns det också en liten hake, hon måste troligtvis bo där i veckorna emellanåt. Och mamma blir alldeles tjock i halsen när hon tänker på det. Att inte få träffa sin prinsessa varje dag. Prata med henne, kolla på favvo-programmen ihop, gå på prommis ihop... gulp! Men man sväljer sina tankar, ler, och håller tummarna för hennes skull. Eftersom det är det hon vill göra. Betygen analyseras, intaget är högt och många kommer troligtvis att höja sig. Men dottern är duktig. Hon fick MVG i nationella provet i matte, och fick bland det bästa resultatet på skolan. *Stolt mamma*
Ja mycket händer i mina barns liv just nu. Och jag hänger med bäst jag kan. Och hoppas på det bästa.
Du verkar vara en lugn balanserad och klok mamma!!! Tonåren, hjälp, jag är inte där än men kommer tillbaka efter råd :D Tänk, ett par jeans i den åldern är liksom biljetten in......
Tack :-) Men det är absolut inte alltid man känner sig så, det behövs liksom inte så mycket för att mitt katastroftänkande när det gäller barnen börjar snurra :-l Man måste bara försöka dölja det och sätta på sig "jag är kolugn-masken" ;-)
Och visst är det så, ett par coola jeans smäller högt!
Jag haller med - det dar klarade du med glans! Hoppas att jag sjalv kan vara lika fornuftig och lugn nar den dagen kommer.
Kommer att tanka pa filmen "Om en pojke" dar Hugh kopte ett par gympadojjor till killen for att han skulle bli osynlig=smalta in. Tank vad olika saker ar viktiga i olika aldrar, man far inte glomma det.
Ha en toppen week-end i solsken (far vi hoppas!)
åsa: Ja, när det gäller min son är kläder ett kapitel för sig :-) I hans kompisgäng pratas det mycket kläder och märken och hit och dit, vad man ska ha och inte ha... och jag blir alldeles trött ;-) Allt är ju inte precis gratis, och man får försöka dämpa det ibalnd. Men ett par coola Artful-jeans som var så baggy att han skulle kunna tälta i dem...då är man en nöjd blivande 13-åring ;-)
Önskar att jag blir som du när mina blir tonåringar!
Var ar du?
Kom tillbaka.
Snalla.
Ja, vart är du egentligen...?
sara: Tack vad du är snäll, men du vet nog inte vad du säger där ;-)
åsa: Ska bli bättre ordning, jag lovar ;-)
gaggan: Nånstans ;-)
