En hård värld
Varje morron när jag åker till jobbet är bussarna som jag åker knökfulla med gymnasieungdomar. Och eftersom jag själv har tonåringar i både högstadie och gymnasium hemma så blir det att man kanske sitter och lyssnar på deras konversationer litegrann... eller rättare sagt, det är svårt att undvika, eftersom de oftast är ganska högljudda när de pratar ;o)
Barnen brukar skratta åt mig när jag kommer hem och berättar info om både det ena och andra, eftersom jag känner igen många av dem som åker på bussarna. jag vet vilka elever som går vilka skolor, vad de läser för program, vad de har gjort i helgen osv, osv... "Mamma, du är en sån nörd som sitter och tjuvlyssnar..." brukar dottern säga med glimten i ögat, varpå jag informerar om att det är svårt att undvika att höra deras diskussioner samtidigt som jag är trygg i att veta att min dotter aldrig skulle falla sig in i att sitta och prata högt och ljudligt om sitt kärleksliv ex. på en buss bland en massa folk... eeh, tror jag iaf ;o)
Nåväl.
Ibland blir jag dock bara så ledsen när jag sitter där. För ibland verkar deras värld så liten, på gränsen till tragisk. Jag vet inte, lite skitig på nåt vis. När de pratar om att "deras sista 200 spänn ska gå till ett flak öl och cigg som de kan ha i helgen" eller att "det är så j-a bra för det räcker för mig att dricka 7-8 st så är jag full"... och då leker livet liksom. Det är bara ett exempel, mer för att belysa samtalsämnena som kastas mellan dem.
Klimatet bland ungdomarna är rått, och det är ju ett faktum, även om många utav dem man ser naturligtvis inte är på det viset. Överlag är det blandat, men dessvärre är det ju just den där klicken som märks och hörs bäst. Och så känner jag mig så naiv, som tänker att det inte ska vara så. Jag har ju vart där själv, jag har ju varit tonåring och vet hur det funkar. Men jag vill liksom kapsla in mina egna barn och skydda dem från det där hårda, tuffa... lägga ett skyddande skal på deras mjuka, sköra väsen för att undvika den minsta skråman.
Samtidigt som jag inser att livet är en skola som man måste utbilda sig i. Man måste möta törnar och lära sig stå emot dem, även om alla inte klarar det. Det är väl bara så att när man har sina pluttar hemma känns det så tryggt och bra och man lever lite i den villfarelsen att det alltid ska vara så, medans sen när man sitter på bussen och verkligen konfronteras med "tonårsvärlden" så blir det så påtagligt att det är ett tufft klimat.
Och det är hårt.
Barnen brukar skratta åt mig när jag kommer hem och berättar info om både det ena och andra, eftersom jag känner igen många av dem som åker på bussarna. jag vet vilka elever som går vilka skolor, vad de läser för program, vad de har gjort i helgen osv, osv... "Mamma, du är en sån nörd som sitter och tjuvlyssnar..." brukar dottern säga med glimten i ögat, varpå jag informerar om att det är svårt att undvika att höra deras diskussioner samtidigt som jag är trygg i att veta att min dotter aldrig skulle falla sig in i att sitta och prata högt och ljudligt om sitt kärleksliv ex. på en buss bland en massa folk... eeh, tror jag iaf ;o)
Nåväl.
Ibland blir jag dock bara så ledsen när jag sitter där. För ibland verkar deras värld så liten, på gränsen till tragisk. Jag vet inte, lite skitig på nåt vis. När de pratar om att "deras sista 200 spänn ska gå till ett flak öl och cigg som de kan ha i helgen" eller att "det är så j-a bra för det räcker för mig att dricka 7-8 st så är jag full"... och då leker livet liksom. Det är bara ett exempel, mer för att belysa samtalsämnena som kastas mellan dem.
Klimatet bland ungdomarna är rått, och det är ju ett faktum, även om många utav dem man ser naturligtvis inte är på det viset. Överlag är det blandat, men dessvärre är det ju just den där klicken som märks och hörs bäst. Och så känner jag mig så naiv, som tänker att det inte ska vara så. Jag har ju vart där själv, jag har ju varit tonåring och vet hur det funkar. Men jag vill liksom kapsla in mina egna barn och skydda dem från det där hårda, tuffa... lägga ett skyddande skal på deras mjuka, sköra väsen för att undvika den minsta skråman.
Samtidigt som jag inser att livet är en skola som man måste utbilda sig i. Man måste möta törnar och lära sig stå emot dem, även om alla inte klarar det. Det är väl bara så att när man har sina pluttar hemma känns det så tryggt och bra och man lever lite i den villfarelsen att det alltid ska vara så, medans sen när man sitter på bussen och verkligen konfronteras med "tonårsvärlden" så blir det så påtagligt att det är ett tufft klimat.
Och det är hårt.
Kommentarer
Trackback
