gioia

Råkade halka in för ett tag sen på en  blogg som skrivs av en tjej som är lika gammal som min dotter. Jag känner hennes mamma litegrann och vet vem dottern är ganska väl. De gånger jag har läst hennes inlägg har jag slagits av hur öppen hon är med sina känslor trots att hon använder hela sitt namn  och jag tycker att hon är väldigt duktig på att uttrycka sig. Nåväl.

Idag skrev hon om hur ledsen hon var, och hur hon avskyr sitt liv, och kärnan i det hela förstod jag efter ett tag var att hennes föräldrar nu ska skiljas.

Och jag förstår henne så väl. Jag har varit där själv en gång i tiden. Jag var ju 14 när mina föräldrar skildes. Jag var mitt i de redan kämpiga tonåren när mitt liv förändrades totalt. När allt det som hade varit så självklart i livet bara drogs undan i ett svep. Jag skrev ner det jag kände i en dagbok, på den tiden fanns ju inga bloggar, men jag kanaliserade nog min sorg över det som hände i ien ilska gentemot mamma, då hon var den som flyttade från oss.

Egentligen tror jag att tonårsperioden måste vara den värsta tiden för en skilsmässa. Man har så mycket som snurrar i sitt eget huvud, hormoner  som hoppar hit och dit, frigörelse, sorg och glädje om vartannnat. Föräldrarna är pest ibland men lika mycket är ju de den trygghet som man troligtvis lutar tillbaka på när det gäller.

Sen är ju frågan förstås vad som startar igång skilsmässan. Otrohet ska man naturligtvis inte acceptera, likaväl som psykisk eller fysisk misshandel. Självklart ska inget barn behöva leva i en familj där någon av föräldrarna är förtryckt på något vis. Att leva i en familj där föräldrarna bara bråkar är ju minst lika hemskt som att vara med om att de delar sig. 

Innan mina föräldrar skilde sig var det tystnad. Och gråt som hördes genom väggarna på nätterna. Och detta pågick ganska länge. Och det var förstås fruktansvärt det med. Även om man nånstans hela tiden hoppades på att det skulle lösa sig.

Men nånstans är jag tacksam över det som hände mig. För det har gjort mig beslutsam. Mina barn ska aldrig behöva gå igenom något liknande och jag skulle nog kämpa in i det sista. Jag och maken har varit ihop snart 20 år. Och det har varit 20 år av kärlek, smärta, ilska, lycka, kamp och en jäkla beslutsamhet att få det att fungera. Än så länge har vi tagit oss över de små guppen och de stora hindren. Vi har kämpat över att få två kulturer att fungera och samarbeta. Ena gången har den ena kämpat, nästa gång den andra. Vi har absolut inte dansat fram på lätta steg hela tiden, men vi har nog alltid haft samma mål. Och det är jag så glad över.

Dock vill jag inte att mina barn ska gå runt och vara lyckliga över att det är så, utan det vill jag ska vara något totalt naturligt för dem. Något som bara är självklart.

Med detta vill jag dock inte på något vis klanka ner på dem som trots allt väljer att dela på sig. Och de flesta tror jag ändå sätter sin barn i första hand och försöker att sköta det hela på ett shysst vis.

Visa saker i livet går det inte att göra något åt men jag tror ändå på att kämpa, in i det sista. Och jag hoppas verkligen att både jag och maken alltid kommer att ha det i åtanke. Fram för allt för våra barns skull. För jag vet hur det känns. När hela livet ändras.

Man kan aldrig vara lyckligare än sina barn. Det är jag helt säker på.