gioia

  Ibland vill jag bara skrika. Kanske är det nånting med ett grått och kallt februari. Jag vet inte. Men det är den där känslan av att sitta fast som tränger sig på. Bekvämligheten. Det förutsägbara. Att jag bara låter tiden rulla på.

Det är så mot mina principer. Har jag alltid trott i af. Men om jag rannsakar mig själv kanske jag faktiskt är en väldigt bekväm person. Eller så har det med åldern att göra. Man är ju inte exakt likadan hela sitt liv förstås.

Men faktum är att jag har aldrig varit särskilt bekväm av mig. Jag har aldrig tvekat att bita tag i nya utmaningar, att leva lite obekvämt, för nånstans har det gett mig en förnöjsam känsla av tillfredställelse. Jag är en person som vågar, som berikar livet med upp och nedgångar. I mitt fall kan det väl också vara någon form av acceptans. Mitt liv har alltid varit lite annorlunda, jag har inte riktigt gjort som de andra i min omgivning, av den enkla orsaken att jag inte har haft den möjligheten.

Kanske har jag gjort en del drastiska val. När jag var 14 år skildes mina föräldrar. Plötsligt gick  jag från en tonåring mitt i tonårslivet , till en snusförnuftigt "vuxen" kvinna som fick ta mycket ansvar för en nedbruten pappa. Mamma flyttade och pga av lojalitet (mot pappa) och osäkerhet bröt jag med henne.  Det var så klart en jobbig period, och när jag tänker på att min son är i den åldern nu, och han skulle utsättas för de situationer som jag utsattes för då blir jag ganska mörkrädd. Det skulle liksom inte få hända.

Nåväl. Jag gjorde det som krävdes av mig och jag hanterade det bra tycker jag. Jag har nog alltid haft en väl grundlagd positivitet i mig själv, och jag föll aldrig ner i något mörker. Man anpassar sig och gläds över det som är bra istället och det är det man väljer att minnas.

När jag var 18 träffade jag min stora kärlek som jag fortfarande är gift med. Jag rymde hemifrån. Var tvungen helt enkelt, då pappa inte kunde acceptera det som hände i mitt liv. Jag blev kär i fel man i hans ögon. Pappa har alltid varit djupt religiös och det jag gjorde var emot alla hans religiösa principer. Men jag lämnade allt! Familj, släkt, vänner, trygghet, minnen...

Allt.  

Jag skapade mig ett nytt liv. Min egen nya familj. Jag var beslutsam och positiv. Allt går om man vill. Jag och E (min man) byggde ett liv för oss, vi skaffade barn, skapade ett hem. Vi var ganska ensamma. Min mans familj var i ett annat land och min familj... ja, den var ju som den var. Dock tog jag kontakt med min mamma igen och vi byggde upp en relation som jag idag är oerhört glad och tacksam över. Vad gäller min pappa har jag nog kapitulerat för det uppenbara. Vi kommer aldrig att få en bra relation igen och jag är trött på att bli besviken gång på gång. Den dörren är stängd.

Vad vill jag då säga med det här något tungsinta inlägget?
Jag har nog aldrig tagit något för givet. Har vi velat göra något så har vi kämpat för det. Och efteråt har man skakat på huvudet och tänkt att "gud var tufft det var, men vi klarade det. Yes!" 

Nu vill jag så klart inte med detta påstå att alla andra har det superenkelt och glider fram i tillvaron på en räkmacka. Tankarna är helt utifrån mina egna värderingar. Och jag kanske jämför det mer hur våra barn har det idag. Allt är fixat och tryggt för dem. Vi har bäddat för dem på mjuk madrass med duntäcke och fluffiga kuddar. Och det har varit mitt mål. Vårt mål. Dom ska ha det mycket bättre än vad jag har haft helt enkelt. De ska ha två närvarande, väl sammansvetsade föräldrar, de ska ha ett bra hem, pengar när de behöver, de ska vara omgivna av kärlek och trygghet. De ska få träffa vem de vill, mötas av förståelse och tolerans. Allt det där som präglar ett tryggt liv. 

Kort och gott, vi har det bra. Vi har vårt fina hus vi trivs jättebra i. Vi bor i vår lilla stad som är lugn och trygg även om våra barn tycker att den är på tok för lugn och trygg iofs ;). Maken har sitt företag som rullar på och går bra. Jag har nu jobbat snart 5 år på samma ställe. Jag har det bra där, lönen ok, härliga arbetskamrater. Jag är trygg i min kunskap. Jag har ansvar. Vi har våra lagom fina bilar. Vi har vår söta hund som man känner utan och innan. Vi har våra vänner. Vi reser. Vi äter goda middagar. Våra barn har det bra. De har vänner. Skolan går bra. Osv, osv.

Och vad händer då? Jag känner mig för bekväm. Men  jag vill inte äventyra någonting. Och det är det som stör mig tror jag. Jag längtar efter att behöva kämpa lite. Ha något att bita tag i. En utmaning kanske. Men när jag väl börjar tänka på det så låter jag bekvämligheten ta över. 

Undrar om jag skulle plugga in någon kurs på högskolan? Jag har alltid velat läsa journalistik, eller pedagogik... Nej, då måste jag ta studielån. Och jag skulle inte vilja vara helt studieledig, utan bara lite. Och hur skulle det gå ihop då ekonomiskt?

Skaffa en till hund? Nej, det är så mysigt och enkelt med den vi har. Vi vet hur han funkar. Hur han passar in i vår vardag. 

Maken skulle gärna vilja ha ett till barn. Men vi har det ju så lugnt och bra nu. Barnen är stora. Snart är de vuxna. Och det räcker att behöva ha två barn att oroa sig för. För har man barn är man alltid orolig för allt möjligt. Och ett barn till skulle innebära mer oro. Och småbarn igen... blöjor, dagis, pusslande, vab... Visst, jag älskar mina barn över allt annat och de ger en så mycket Men ändå...

Flytta? Ibland tänker jag att jag verkligen vill göra något drastiskt som att sälja allt och flytta till Italien tex. Där har vi stor familj och barnen älskar det. Maken längtar tillbaka, det vet jag. Men så kommer alla måsten över en. Och tänk om det inte skulle gå bra Och vi har det ju faktiskt så bra nu, och tryggt, och lugnt...

Byta jobb? Som sagt, mitt jobb är helt ok. Visst, mina arbetstider känns ibland tunga eftersom hela dagarna försvinner men jag har det bra..

Och då vill jag bara skrika. För nu rullar livet bara på. På ett bra sätt för all del, men det har gjort mig för bekväm. Och jag har blivit för rädd för att äventyra tryggheten. Jag vet hur det  känns att inte ha den. Och jag vet hur det känns att ta sig igenom motgångar. Men jag vet också hur tillfredställelsen känns över att ha klarat av saker. Och jag vill återigen påpeka att de här tankarna är helt ur mitt eget perspektiv. Allt är ju relativt. Och jag är otroligt tacksam över att vi har det bra så klart. Andra människor får kämpa hela livet i princip och då känns ju det som jag funderar på väldigt futtigt. Men det här är ju min tankebok där jag utgår från mitt eget. 

För det mesta rullar allt på, men ibland stannar livet upp och ställer frågor För mig är väl den här tiden på året inte den bästa. Jag är sååå trött på mörker, kyla och allt vanligt. Att det alltid är mörkt när man går ut på prommis. Att man inte har så mycket energi till annat än att jobba och göra de vardagliga bestyren.  Man segar på, och veckorna går. Mot vår och sommar. Och kanske lite sol. Kanske är det bara det som jag behöver just nu.  

Ja, det här blev ett långt och lite djupt inlägg men ibland behöver man bara skriva av sig sina funderingar. Helt enkelt.